Jag är allderles övertygad om att kristenheten i Sverige just nu är inne i en mycket fruktbar ekumenisk process. Jag tror att Evangeliet går en ny vår till mötes och att vi kommer att få se den sekularistiska likgiltigheten för Jesus brytas. Förutsättningen för detta är att de redan kristna fortsätter att fokusera på Jesus, att Han verkligen blir Herre i varje kristens personliga liv, samt en fortsatt öppenhet för den Helige Ande och Andens gåvor. Fokuseringen på detta leder rimligen till en större enhet så att Jesu översteprästerliga förbön (Joh 14) om enhet förverkligas mer och mer och att människor runtomkring kan se att kristna är enade. Det viktiga är att en kärlek och respekt mellan kristna från olika samfund får växa fram. Detta är den första frukt av centreringen på Jesus och öppenheten för Anden, och jag tycker Jesusmanifestationen är ett tydligt vittnesbörd om detta.
På längre sikt leder detta förmodligen också till sammanslagningar av kyrkosamfund, enhet i tro och sakrament, men det gäller att låta denna process ha sin tid. Vi människor vill så lätt rusa i förväg och planera och fixa allting direkt, och då finns risk att vi bygger föreningar och institutioner som är människoverk och släcker ut Anden. Pastor Sam Wohlin, Pingstkyrkan Jönköping tar upp detta i en gästkrönika i tidningen Dagen.
Samtidigt skall sägas att det inom vissa delar av den karismatiska frikyrkligheten finns en väldigt ortodox anti-hållning till allt vad institutioner heter, det skall bara vara Anden och Bibeln tolkad direkt av varje kristen. I sin extrema form leder detta till ett avståndstagande från allt som har med Katolska kyrkan att göra. Jesus Kristus inkarnerades, blev människa, och han samlade kring sig en grupp människor som han undervisade, embryot till Kyrkan, och efter att Anden fallit över dem så utvecklas Kyrkan. Kyrkan är också något konkret, därför kan man inte avfärda traditionen och kyrkans jordiska struktur som ovidkommande. Läroämbete, sakrament och tradition är inga ovidkommande överbyggnader. I 1500 år var det Katolska kyrkan, från 1000-talet också de ortodoxa kyrkorna, som bar den kristna traditionen genom historien, och hela den protestantiska delen av kristenheten och alla frikyrkor står på denna tradition. Att avfärda detta är att såga av den gren man själv sitter på.
Erik-Kennet Pålsson, diakon i Katolska kyrkan från Tyresö skriver om detta i tidningen Dagen och tar upp den okunniga kritiken av Katolska kyrkan och nämner olika fenomen man brukar slå ner på:
Kyrkans synliga struktur:
Katolska kyrkan är på gott och ont den ursprungliga och den största kristna kyrkan. När skulle Jesus ha övergett den organism som är byggd på apostlarnas grund? När upphörde hans löften att gälla? Ty under 1500 år fanns ju ingen annan bekännelse än den katolska kyrkan.
Radbandet (Rosenkransen) ...
"är ett av många tänkbara sätt att meditera över Jesu liv, från bebådelsen till uppståndelsen, och att göra detta tillsammans med Maria, hon "som gömde allt detta i sitt hjärta". Vi hälsar henne på samma sätt som Herrens ängel Gabriel och Johannes döparens mor Elisabet. Är det inte något bra att katolska kristna gjort detta till en daglig övning?"
Celibatet...
"är verkligen inte någon katolsk dogm. Vad säger alla våra gifta katolska präster i vårt eget land?"
Helgonkulten:
"Heliga gudsmän och gudskvinnor är levande med Kristus och därför medlemmar i samma kropp, Kyrkan, där vi lider med varandra och gläds med varandra, för varandra. De sporrar oss genom sitt exempel i ett liv som liknar vårt eget. Och visar bara hän till Jesus, som uppenbarar sin styrka i deras svaghet."
Kristi kropp och blod i Sakramentet:
"'Detta är min kropp; detta är mitt blod' säger Jesus och katoliker tolkar det bokstavligt. Särskilt som hans lärjungar också gjorde det och en del gick bort från honom på grund av hans tal om "det levande brödet som kommit ner från himmelen" (jfr Joh 6). Det var "ett hårt tal", inte något om att detta symboliserar min kropp, mitt blod. Detta är tanken bakom transsubstantiationen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar