Mina patienter är kloka nog att skilja på sak och person

  En del kommentarer har kommit in efter att psykiatrin blogg.se uppmärksammat att jag som psykiatriker bloggar om kristen tro. Jag har skrivit ett tidigare inlägg som svar till signaturen psykos, och vill gärna komplettera med utgångspunkt från inkomna kommentarer.

Tidigare sades att det västerländska samhällets värdegrund med mänskliga rättigheter, livets helgd och alla människors lika värde hade sin grund i den kristna etiken. Atén och Jerusalem, den grekiska filosofin och kristendomen var den västerländska kulturens vagga, hette det i läroböckerna i idé- och lärdomshistoria. Idag menar vissa debattörer att det som kristendomen står för i själva verket är djupt inhumant och kränkande. Det gäller särskilt när  kontroversiella frågor som abort och människovärde, familj och äktenskap, sex och samlevnad debatteras.

Signaturen psykos kritiserar några tankar jag skrivit ner, och lyfter fram dem, inte i syfte att argumentera i sak, utan för att problematisera att jag som psykiatriker över huvud taget kan framföra dessa tankar, det sägs t.o.m. att det kan rubba mina patienters förtroende för mig att jag uttryckt detta. En del av kommentarerna går i samma riktning, vilket gör att jag tror att man egentligen inte läst så noga vad jag skrivit utan helt enkel pressar in mig i den mall man har i sitt bakhuvud av en trångsynt moralistisk kristendom där kristna är mot-människor istället för med-människor. Jag läste själv igenom de texter på min blogg som hänvisas till, jag tänkte att jag kanske hade uttryckt mig för polemiskt och stridbart på ett sätt som människor kunde missförstå och därför kunde känna sig sårade och kränkta. Men jag kan inte se annat än att det är nyanserat och klart skrivet, det finns inget i mina texter som nedvärderar andra människor, tvärtom betonar jag gång på gång att den grundsyn som går igenom i kristendomen och som jag delar är alla människors lika värde oberoende av kön, ras, ålder, sexuell läggning etc.

Jag har valt en personlig stil och hållning i mitt yrkesliv. Jag har inget hemligt telefonnummer, jag bor i samma område som jag arbetar. Jag möter mina patienter på tunnelbanan, i affären, och jag firar gudstjänst med de patienter som går i samma kyrka som jag. I denna anda väljer jag också att vara personlig på min blogg. I organisationer och offentliga organisationer talar man ofta om behovet av transparens, och jag tror det är bra på det personliga planet också. Livsåskådningsfrågor hör självklart till de saker man kan skriva om och dela med sig av på en blogg, jag tycker själv att jag i Jesus har funnit något mycket positivt som jag gärna vill dela med mig av till andra. Jag är emot att skriva anonymt. Att det skulle vara negativt och rubba förtroendet för mig hos mina patienter om de råkar läsa min blogg tror jag inte alls. Mina patienter är kloka nog att kunna skilja på sak och person.

Signaturen Psykiatrikern riktar in sig på den kristna etiken: "Låt säga att en patient söker vård hos Malmgren och efter att behandling inletts upptäcker att han är kritisk till aborter, homosexualitet osv, så bör det rimligen påverka relationen". Ja, allt vad man tror, lever och lär påverkar väl relationen till medmänniskan, men jag har aldrigt varit med om att relationen till mina medmänniskor, i patientrelationen eller i något annat sammanhang påverkats negativt genom att jag är kristen. Som kristen, och som medmänniska i allmänhet så är man ju inte i emot någon eller kritisk till någon, utan man accepterar varje människa som hon är och respekterar hennes integritet och frihet att välja det liv hon vill.  Jag tycker det går utmärkt att ha goda relationer till både homosexuella och heterosexuella, människor som gjort abort och människor som inte gjort abort, människor som missbrukar och människor som inte smakat en droppe alkohol, människor som haft många sexuella partners och människor som levt trogen sin äkta hälft i hela sitt liv.

Detta att människor känner sig kränkta av att andra personer inte exakt delar deras värderingar och preferenser verkar vara ett fenomen som blir alltmer vanligt i Sverige.  (Se Maceij Zarembas artikelserie Först kränkt vinner i DN). Vissa ideologer driver mycket starkt frågan att queer-ideologin (som säger att könen är en social konstruktion) skall vara normgivande i det svenska samhället, och det verkar svårt för någon som inte oreserverat delar denna ideologi att inte bli beskylld för att vara homofob. Jag tilldelas själv det epitetet i en av kommentarerna.

Att vittna om sin kristna tro är en sak, men det finns också en kultur- och samhälls-kritik. som utgår från kristet tänkande. Som kristen och samhällsmedborgare har jag samma skyldighet och rättighet att delta i samhällsdebatten och den demokratiska processen precis som vem som helst som utgår ifrån ett givet ideologiskt perspektiv. Låt oss se vad jag egentligen skrivit om dessa kontroversiella ämnen, abort, äktenskap och familj och kondompropaganda. Andra må tycka annorlunda, men jag har uttryckt tankar som är fullt rimliga och som delas av många fler än mig. Att det skulle vara olämpligt att hysa dessa tankar just som psykiatriker kan jag inte hålla med om. Jag tycker att det är viktigt att den pluralitet som finns i samhället som helhet också ryms inom psykiatriker-kåren, något jag bidrar till att tydliggöra genom mitt bloggande:

Abort: Då abortlagen kom till såg man abort som en nödlösning, den självklara målsättningen var att minska antalet aborter. Denna värdering är inte längre självklar. Vissa debattörer menar att samhällets gemensamma värdegrund måste vara att abort är en självklar rättighet, och människor som har etiska aspekter på att en abort kränker människolivets helgd hör inte hemma i samhällets värdegemenskap. Jag har problematiserat detta och menar att det inte gagnar en god samhällsutveckling att betrakta ett foster som en likgiltig cellklump. De flesta som genomgår en abort har nog på känn att det är något mera, och om detta förnekas detta berövar man den som genomgått aborten  möjligheten att sörja och bearbeta traumat.

Heterosexuell norm eller queer-norm i äktenskapslagstiftningen: Att familje-institutionen med mor och far och barn med syfte att trygga barnens fostran och uppväxt är en grundbalk i ett stabilt samhälle är det många som menar.  Att ha en lagstiftning som särbehandlar äktenskapet som en heterosexuell samlevnadsform är därför motiverat för barnens skull och har ingenting att göra med diskriminering av andra sexuella läggningar. Det synes mig oklokt att med stor brådska ändra en tusenårig institution för ett socialt experiment utan att göra en grundläggande utredning. Den nuvarande utredningen konstaterar bara att det är möjligt att ändra lagen, den utreder inte konsekvenserna av detta. Kyrkorna har i sina remissvar tungt vägande argument att komma med, vilket man borde lyssna till mer.

Kondomer: Det är farligt och inte okomplicerat att helt förlita sig på kondomer som smittskyddsmedel vid sexuellt överförda sjukdomar. Det inger en falsk trygghet, och även vid starkt motiverad noggrann användning är skyddet inte heltäckande, visar aktuell forskning. Livsstilsfrågor är minst lika viktigt när det gäller att förebygga smittöverföring vid HIV. Det behöver inte innebära att gå från vidlyftigt sexliv till fullständig avhållsamhet, men bara detta att begränsa antalet partners samt skjuta upp sex-debuten ett till två år ger statistiskt mycket stora effekter i form av minskad smittspridning visar studier från Uganda. Jag påstår därför att det är orationellt och dessutom oetiskt att bara propagera för kondomanvändning, det är viktigt att också ta sig an livsstilsfrågorna om man vill uppnå störst smittskyddseffekt. Jag tycks få medhåll från från flera läkare och barnmorskor om detta. Se debattartikel i dagens DN: Ökad kondomanvändning inget skydd mot sexsmitta. (Men att bara antyda sådant är tydligen mycket kontroversiellt och leder till att man blir beskylld för moralpanik, se bloggreaktioner på artikeln.)