Några läkare och barnmorskor skriver i en debattartikel i DN att det finns vetenskapligt stöd för att färre sexualpartner och uppskjuten sexdebut har större effekt på sexuellt överförd smitta än enbart kondomanvändning och att det därför ur smittskydds- och folkhälsoperspektiv är värt att fokusera på livstilsfrågorna också, vid sidan av kondomanvändning. Artikeln är saklig och intressant, vilket DN´s debattredaktion tydligen också bedömt eftersom man valt att ta in den. Samtidigt konstaterar författarna att det är nästan tabu att tala om begränsning av antalet sex-partners, och redan dagen därpå bekräftar Hanne Kjöller i ett ledarstick i DN hur rätt de har. Det var tydligen för känsligt att ta in en sådan artikel utan att ge författarna ett tjuvnyp och visa att man inte håller med:
Hanne Kjöller, annars en skärpt analytiker inte minst i frågor kring sjukvård och socialpolitik tycker jag här är helt ute och cyklar. Hon menar att artikeln inte bygger på humanism och vetenskap: "Den som till äventyrs trodde att sjukvården var en frizon, skonad från andra värderingar än den om humanism och vetenskap har bara att läsa söndagens artikel på DN Debatt", skriver hon och avslutar: "Så kan det låta när man klär gammelmoralism i smittskyddskläder".
Författarna redovisar både vetenskapliga fakta och värderingar i sin artikel, men är noga med att skilja mellan det ena och det andra:
Cochrane är en i vetenskapliga kretsar högt aktad institution som gör sammanställningar av olika vetenskapliga studier som man statistiskt utvärderar för att komma fram till statistiskt säkerställda fakta, vilket bl.a. används som underlag för att fastställda vilka medicinska behandlingsmetoder som är "evidensbaserade", d.v.s. att det finns ett statistiskt säkerställt underlag som visar att de har effekt. Inga rapporter passerar därifrån som inte är mycket noggrant vetenskapligt granskade.
Fakta:
1. Kondom ger rätt använt ett bra skydd mot många sexuellt överförda sjukdomar. Därom råder konsensus, ingen förnekar detta, författarna den refererade artikeln säger inget annat. För den som lever sitt sexualliv på ett sådant sätt att det finns risk för sexuellt överförd smitta är kondomanvändning ett måste, allt annat vore ett oansvarigt risktagande. Inte heller Katolska kyrkan förnekar detta, många biskopar har påpekat detta, och många missionärer i afrikanska länder delar ut kondomer när de ser att människor utsätter sig för risker.
2. Statistiska studier som sammanfattas i en Cochrane-rapport visar att även med motiverade användare så är kondom inget totalt skydd mot sexuellt överförd smitta, utan man kommer upp i en effektivitet på 80%. Studierna säger inget om det beror på brister i latex-barriären eller om det är den mänskliga faktorn, men det väsentliga är att den faktiska effektiviteten inte är mer än 80%. (Antalet HIV-smittade är 80% mindre i kondomgruppen jämfört med om man inte använder kondom).
3. S.k. abstinens-plus program framstår som effektivare än enbart rekommendation om kondom när det gäller att reducera kortsiktig och långsiktig risk för HIV-smitta bland ungdomar i rika länder, sägs i en sammanfattning från Cochrane. Det innebär att man både arbetar med livsstilsförändringar (färre partner, senare sex-debut, kommunikation med partnern) och upplysning om strategier för säkrare sex för de sexuellt aktiva. Det s.k. ABC-programmet i Uganda bidrog till att väsentligt reducera HIV-frekvensen i detta land i början på 1990-talet. Cochrane redovisar också att det finns viss evidens att program innefattnade undervisning av unga kvinnor i kondomanvändning, att samtala med sin partner om säker sex, att rekommendera senareläggning av sex-debuten och att reducera antalet parners har en effekt i att reducera antalet fall av livmoderhalscancer.
Vad i allt detta Hanne Kjöller, är det som inte är vetenskap?
Värderingar:
Efter att ha redovisat fakta går artikelförfattarna över till en diskussion om värderingar. Man skriver:
Skolan är den viktigaste arenan för förebyggande arbete mot sexuellt överförbara infektioner. Skolans uppgift är att uppmuntra allsidighet och vara öppen för skilda uppfattningar. I sexualundervisningen förmedlas en positiv attityd till sexualitet, vilket är bra. Dock finns en ovilja att också ge uppmärksamhet åt sexualitetens ramar och gränser. Med hotet från hiv och andra sexuellt överförbara infektioner med dess följdsjukdomar är det nu mer angeläget än någonsin att samtala och undervisa om sexualitetens funktion och vad som kännetecknar en hälsosam livsstil, för att ungdomarna skall kunna göra ett välinformerat val... I botten handlar det om hur vi ser på sexualitet. Är det en funktion som skall uppmuntras att fritt utnyttjas för kortsiktig njutning eller förströelse, men som på grund av fruktan för livshotande smitta och sjukdomar måste omgärdas med stränga säkerhetsåtgärder? Eller är det en kraft som för två människor samman, och som rätt använd hjälper dem att leva i en långvarig unik gemenskap, där den kan få fritt utvecklas utan rädsla?
Menar Hanne Kjöller att denna text uttrycker en brist på humanism? Förklara i så fall på vilket sätt. Hanne Kjöller och andra med henne må tycka vad de vill om sexualitet och samlevnad, men de kan knappast göra anspråk på att deras synsätt skall ha monopol på att kallas humanistiskt.
Fler referenser:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar