På psykiatrin.blogg.se, en blogg som vill ta till vara och stärka patienternas intresse inom psykiatrin och och bidra till en bättre psykiatri, har signaturen Psykos uppmärksammat min blogg. Frågeställningen som fokuseras är att jag som psykiatriker lyfter fram kristna värderingar. Signaturen skriver:

"...det är inga blygsamma kontroversiella åsikter han har. Jag själv skulle aldrig gå till en läkare som har så starka åsikter om hur en bra och en icke bra människa är. Okej om man har olika religion, men kolla in hans blogg, det sprudlar av konstiga värderingar som är jävligt svåra att hålla på om man jobbar inom psykiatrin?"

Kropp och själ hör ihop, psykiatri och andlighet är inte separerade i oförenliga världar. Jag tror det är livsviktigt att vi människor försöker leva vårt liv så ärligt och öppet som möjligt, och att kommunikation är ett viktigt hjälpmedel för ökad respekt och förståelse människor emellan vilket också gagnar en bättre psykisk stabilitet och hälsa. Om signaturen psykos och jag i vissa frågor har olika värderingar, så tycks vi vara överens om just detta.

Det är en utbredd uppfattning att samhällslivet är en sak och tro och religion är en helt annan sak som hör till privatsfären och som skall hållas utanför det offentliga livet. Med tanke på olika samhällsordningar som drivits fram av människor som styrs av missriktade fundamentalistiska religiösa föreställningar, både inom kristendomen och i andra religioner, så är denna uppfattning förståelig, men samtidigt enligt min mening helt felaktig. Det är att kasta ut barnet med badvattnet. Tro och andlighet är något som hör till livet lika självklart som filosofi och kroppslighet. Tro och andlighet måste kunna granskas lika väl som filosofi och sekulära uppfattningar. En trosuppfattning som inte håller måttet och inte tål offentlighetens ljus är det något fel på. Alla människor lever i sista hand utifrån grundantaganden som inte är bevisbara men som ändå styr deras handlande i livet. Det gäller även människor som har en modern "icke-religiös" livshållning. Hela denna sfär av livet, vare sig med religiösa förtecken eller med sekulära förtecken måste vi kunna fortsätta att samtala om.

Kungsträdgården 3 maj 2008. Jesusmanifestationen samlade 12.000 människor från olika kristna samfund.

Jag kallar mig kristen, och för mig hör tro och liv ihop. Det är otänkbart att jag inte skulle kunna vara kristen fullt ut också som yrkesmänniska och samhällsmedborgare. Jag tror att kristendomen behövs mer än någonsin i vårt moderna samhälle som präglas av framhävandet av egot på bekostnad av solidaritet och medkänsla och en materialistisk syn på kroppen som inte återspeglar människans rätta värdighet. "Kroppen är Andens tempel," skriver Paulus (1 Kor 3:16), ingenting vi kan behandla som vilken pryl som helst vi förfogar över, utan det vi gör med kroppen återspeglas på gott och ont i vårt andliga liv.

 Kristendomen lyfter fram varje människas fundamentala värdighet och jämlikhet. Enligt kristendomen är vi alla skapade "till Guds avbild", män och kvinnor är två polariteter som jämlikt och komplementärt gestaltar det fundamentalt mänskliga. (jfr 1 Mos:1:27),  Kristendomen lyfter också fram vårt ansvar som människor både för vårt eget liv, för gemenskapen och för miljön, hela skapelsen.

Samtidigt lyfter Kristendomen fram alla människors ofullkomlighet, där är vi också fundamentalt lika. När signaturen Psykos skriver  att jag har "starka åsikter om hur en bra och en icke bra människa är", så är det sant att Jesus och kristendomen lyfter fram vissa grundvärderingar. Tio Guds bud har genom alla tider varit en god grund som människor trott på, och jag tror att de fortfarande äger sin giltighet som ett mål för vårt handlande. Här var Jesus radikal, och det fanns många som tog avstånd från honom redan då, liksom det finns människor som tar avstånd idag. Men ofta kanske avståndstagandet handlar mera om att man känner sig utstött för att man inte kan leva upp till de höga idealen, än att man i grunden ifrågasätter dess giltighet. Många upplever kristna som hycklare eftersom de själva inte lever efter de ideal de säger sig tro på.

Men ingen, kristen eller icke-kristen kan berömma sig och säga att han är moraliskt bättre än någon annan. Jesus kallade sådant hyckleri, se t.ex liknelsen om farisén och tullindrivaren (Luk 18:9ff ).  På ett annat ställe säger Jesus:

"Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders."

Vi sitter alla i samma båt. Men detta är inte detsamma som att säga att det inte finns normer och värderingar som vi håller för sanna. Att bejaka vår egen ofullkomlighet och sträva efter omvändelse och bättring är också det en del av vår mänskliga värdighet. Min kristna tro hjälper mig både att stå ut med min egen ofullkomlighet och att ge mig inspiration till att aktivt delta i samhällslivet och vittna om det jag håller för mest sant och heligt, och jag inbjuder alla som vill att delta i samtalet, t.ex. på denna blogg.

Rom, Petersplatsen pingsten 2006.