Tro och livsåskådning är ömtåliga frågor

  Som psykiatriker blir jag ofta kontaktad av kristna personer som söker psykiatrisk hjälp. Som motiv att de kontaktar just mig anger de vara att de vet att jag är kristen, och de litar inte på att bli förstådda av någon som inte har den bakgrunden. En liknande reaktion, fast tvärtom, finner man bland kommentarerna hos en del icke-kristna skribenter på psykiatrin.blogg.se där det uppmärksammats att jag på min blogg offentligt gett uttryck för min kristna tro: Även om man tycker det är o.k. att jag är öppen med detta, så säger man att man känner sig tveksam att söka behandling hos just mig eftersom de inte delar mina värderingar.

Till de kristna som söker upp mig i min praktik brukar jag säga att det finns bra och dåliga kristna psykiatriker, och det finns bra och dåliga icke-kristna psykiatriker. Det viktiga är att man får tag i en bra psykiatriker, inte om man är kristen eller inte, för en bra psykiatriker har den professionalitet och mognad som krävs för att lyssna och samtala med en annan människa med full respekt för hans/hennes person och utan att låta egna förutfattade meningar och värderingar styra kontakten bort från ett genuint möte.

Man bör ha respekt för att tros-och livsåskådningsfrågor är ömtåliga för människor, men inte desto mindre tror jag det är viktigt att våga samtala om sådana saker. För dessa frågor lever ändå sitt liv och påverkar vårt handlande även om vi inte talar om dem. Och om vi aldrig vågar ta fram dem i ljuset förstärks fördomar och klyftor i samhällsgemenskapen mellan "vi", den egna gruppen som delar samma tro och livsåskådning som jag, och "dom" som är annorlunda. Jag upplever att det finns en värdegemenskap i samhället som rymmer en pluralism av olika nationaliteter, kulturer, livsåskådningar och tros-uppfattningar som är viktig att slå vakt om. Olika livsåskådningar är en rikedom som också har något att bidra med till samhällets bästa, men det finns en risk att denna värdegemenskap urholkas om det offentliga samtalet tystnar.

Ibland kanske rädslan att träffa någon som inte delar ens egna värderingar handlar om att man känner sig osäker i sin tro och är rädd att bli ifrågasatt. Men skall vi kunna utvecklas som människor och låta vår tro och livsåskådning vara integrerad i vår person, så är det viktigt att våga utsätta sig själv för prövning och ifrågasättande. Det tror jag gäller oberoende av vilken grundläggande tro och livsåskådning vi har.

Inom kristendomen är omvändelse ett viktigt begrepp. Det handlar inte bara om att vända sig bort från ett icke-kristet liv till en tro på Kristus, utan det handlar om hela personlighetens omvändelse från förutfattade meningar, självrättfärdighet, egoism och mot ett liv helt öppet för Guds kärlek.

Omvändelse-begreppet tror jag kan ha relevans också i ett bredare perspektiv. Jag överlåter åt läsaren att pröva detta: Just nu läser jag en mycket intressant bok som jag nog gärna vill återkomma till på denna blogg. Den heter Den gömda skatten - Att upptäcka livet under ytan och är skriven av Gerhard W Huges. Han menar att sann omvändelse alltid är något som kostar på, det handlar om att uppge fokuseringen på oss själva och de försvarsmurar vi byggt upp i vårt inre till förmån för en öppenhet mot verkligheten som den är utanför oss själva. Svårast för omvändelse har ofta de som byggt in Gud i denna försvarsstruktur ("falsk omvändelse"). Därför råder de svåraste konflikterna i vår tid bland människor med starka religiösa övertygelser som är förvissade om att Gud är på deras sida. Men även icke-religiösa övertygelser kan givetvis byggas in i personliga försvarssystem på detta sätt. Hugyens skiljer på sann och falsk omvändelse och listar några kriterier som kännetecknar det ena och det andra:

Sann omvändelse kännetecknas av:	Falsk omvändelse kännetecknas av:
..frigörelse från självupptagenhet, förtröstan på att Guds godhet verkar i oss.	..att vi begraver oss i självupptagenhet, vi njuter av det vi betraktar som våra goda egenskaper, men är irriterade över våra dåliga sidor, vägrar att erkänna dem och projicerar dem på andra.
..glädje och inre frihet.	..ökad ångest och behov att försvara sig.
..att vi välkomnar kritik och kan lära oss av den.	..att vi blir förolämpade av kritik och lär oss inget av den.
..förståelse, tolerans och hopp.	..förstelning och kyla i hjärta och sinne, dogmatism, intolerans och en fördömande attityd.
..medkänsla och starkare känslighet inför alla former av orättvisa.	..reaktion mot orättvisor endast då de främjar individens och den egna gruppens intressen och är därför selektiv i sin moraliska kritik.
..befriar sinnet så att det kan se med humor på alla situationer.