Livets ord, för 25 år sedan en uppstickare inom kristenheten som snart fick omdömet om sig att genom sin fundamentalistiska syn på kristen tro vara skadligt för andligt sökande människor, har visat sig vara en dynamisk kraft som nu rör om i hela den svenska frikyrko-kristenheten. I Dagen pågår en intressant artikelserie som granskar organisationens 25-åriga historia fram till idag.
Tidigare var samfundet en isolerad grupp, och var man inte anhängare, så var det lätt att ansluta sig till majoritetsuppfattningen att det handlade om en sekt som skulle bekämpas. Idag är läget helt annorlunda, det är en etablerad del av den svenska kristenheten, men fortfarande kontroversiellt. Dess framgångar och storhet gör att många antingen bejakar och är positiva, framförallt till dess ledning, eller också är starkt kritiska. Framförallt inom Pingströrelsen har man anledning att ha åsikter om samfundet eftersom det representerar en karismatiskt inriktad kristendom på samma sätt som Pingströrelsen. Ulf Ekman kommer t.ex. att vara en huvudtalare på årets Nyhemsvecka, ett faktum som mötts med blandade känslor inom Pingströrelsen.
Men också Katolska kyrkan har haft anledning att ompröva sin hållning till Livets ord. Ulf Ekman har skrivit en bok om nattvarden där han ger uttryck för en närmast katolsk syn på detta sakrament, på Östanbäcks kloster har han deltagit i ett ekumeniskt samarbete tillsammans med katolska kyrkan, och flera katoliker har gästat livet ord som föreläsare eller samtalspartner. Bland dessa märks vår egen biskop Anders Arborelius, den katolske prästen Peter Hocken samt Charles Whithead, en ledande person inom katolska karismatiska förnyelsen i England, tidigare medlem i ICCRS internationella råd. Framförallt inom Katolska karismatiska förnyelsen har vi haft anledning att glädjas åt denna utveckling inom Livets ord, där vi ser en ny partner i det fortsatta ekumeniska samarbetet kring karismatisk förnyelse i Sverige.
En nyckel till att förstå varför Livets ord blivit så kontroversiellt tror jag vi hittar i dagens nummer av tidningen Dagen där man granskar makt och ledarskap och hur Ulf Ekman ser på detta.
Ulf Ekman sticker inte under stol med att han tror att ledarskap också innebär formell auktorietet, och att detta även är bibliskt förankrat. I sin bok "En andlig ledare" skriver han:
"Idag är människor allergiska mot maktstrukturer. För sitt inre kan de se diktatorer och charlataner som utnyttjar och förtrycker det enkla folket. Sådant har inget med det kristna evangeliet att göra. Men risken är att när man vill undvika det ena diket, hamnar man i det andra. När vi vill undvika ett auktoritärt ledarskap kan vi hamna i den situationen att vi inte får något ledarskap alls."
Inom Katolska kyrkan är det självklart att vi har ett ledarskap. Påve och biskopar är självklara auktoriteter för varje katolik. Men denna auktoritet innebär inte att vare sig de som innehar ledarpositioner inom hierarkin eller de som är "ledda" är undantagna från personligt ansvar. Varje kristen är förpliktigad att tänka själv, att följa sitt samvete och ge positiv och negativ feed-back till sina ledare. Och de som innehar ledar-positioner har inga rättigheter att utöva makt efter eget gottfinnande, utan det är ett tjänande uppdrag i Guds folk.
Jag tror Ulf Ekman har rätt i sin analys av att människor i allmänhet har svårt att acceptera underordnande. Ändå är detta nödvändigt och fullständigt självklart. Att det finns chefer och hierarkier inom alla organisationer är det ingen som ifrågasätter. I det privata näringslivet har det alltid varit självklart, och inom offentlig förvaltning ställs allt större krav på att tjänstemän och chefer ställs ansvariga för effektivitet i organisationen. Ingen chef kan skylla ett misslyckande på att han "bara" tillämpade demokratiska principer.
Men kristna tycks ha svårt att acceptera ledarskap på detta sätt. Så länge en ledare gagnar ens egna syften kanske man söker dennes gunst och även försvarar auktoriteten, men om ledarskapet utövas på ett sätt som går emot de egna preferenserna är man kanske mindre benägen att låta sig ledas. Situationen inom Livets ord synes mig inte onaturlig, varhelst ett ledarskap utövas med ansvar och auktoritet finns det alltid människor som känner sig trampade på tårna, det är en naturlag.
Det ser likadant ut inom Katolska Kyrkan. Biskop Anders uppfattar jag har en mycket varsam ledarstil, han bemödar sig att inte utsläcka Anden genom en icke-restriktiv hållning, å andra sidan är han inte rädd att sätta de gränser som måste sättas när det väl gäller. T.ex. försvarade han Opus Dei mot den mycket osakliga kritik som framfördes för ett antal år sedan, just genom missnöjda avhoppare, likaså har han dragit upp gränsen för vad Kyrkan kan acceptera och inte acceptera när det gäller Katolsk Visions agenda. Man kan kritisera en ledare både för att han är för tillåtande (många vill ha mera auktoritet och struktur i Kyrkan), eller för att han är för gränssättande. Trots biskop Anders mycket mjuka stil vet jag att det finns de som är missnöjda och att det smids olika ränker, sådant får man räkna med som ledare, vare sig man heter Anders Arborelius eller Ulf Ekman. Skillnaden mellan Katolska kyrkan och frikyrkorna är att det inom frikyrkorna finns en kultur där allt ventileras offentligt, medan det i Katolska kyrkan finns en tystnades kultur där saker sker i det fördolda. Tidningen Katolskt Magasin hade tidigare en öppen hållning med mycket fri debatt, detta ogillades av somliga som ville ha en mera strikt hållen tidning.
Ulf Ekman tycks ha en mera resultatinriktad ledarstil än Anders Arborelius, han vet vad han vill, han kan argumentera för det. Hans ledarstil liknar mera en annan berömd ledares: Påven Benedikt XVI, också han liksom Arborelius och Ekman både hatad och älskad för sitt ledarskap. Man kan inte säga att den ena ledarstilen är mera fel eller rätt än den andra, det beror dels hur man är som person i sitt ledarskap, dels vad situationen kräver i olika konkreta situationer. Ett ledare som inte pådrar sig någon kritik finns inte. Det hör till ledar-uppdraget att kunna ta emot och bemöta kritik och stå ut med att inte vara omtyckt av alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar