I Finland har flera fall av pedofili i pingstförsamlingar uppdagats och det har chockerat allmänheten. Anna-Liisa Mikkonen, terapeut och själavårdare som lyssnat på kvinnor i själavårdssamtal är enligt Dagen inte förvånad. Det är toppen på ett isberg som vi ser, säger hon. Barn utnyttjas sexuellt mer än man tror. Ämnet förtigs av de drabbade, och pastorerna vill inte heller så gärna tala om det hela. De är mer oroade för församlingens rykte än för de som blivit offer för övergrepp. En orsak för att man tiger om sexuella övergrepp är skammen. I en kristen kontext där man har stora krav på renhet och frihet från synd tänker man att sådant inte kan hända. När det sedan ändå sker, så förnekar man det. Det kan gå så långt att man även stöter ut offret, eftersom man inte tror att det är sant, det som hon eller han säger. Ännu svårare kan det vara när det händer inom familjen.
Detta är absolut inget som bara händer inom Pingstkyrkan, för några år sedan uppmärksammades problemet inom Katolska kyrkan i bl.a. USA, Irland och Australien. Enligt John Jay-rapporten var så många som 4% av prästerna i USA på något sätt involverade i pedofili-brott eller anklagelser om övergrepp mot barn. I en liknande rapport från Irland är motsvarande siffra är 3%. Detta är en fruktansvärd verklighet som sätter djupa sår för hela livet i många barns liv. Det är heller inget som bara händer inom kyrkorna, det är ett problem i samhället i stort. I Irland visar undersökningar att av 127 000 personer som uppgett att de utsatts för sexuella övergrepp som barn, var förövarna i knappt 5 000 av fallen katolska präster. En intressant notis är att i gruppen där förövarna var katolska präster så var andelen pojkar av de som utsatts för övergrepp större än i gruppen som helhet. Polisen har under senare år lagt ner stora resurser på att kartlägga pedofil-nätverk på internet, och i psykiatrisk praksis är det inte sällan man stöter på att det finns traumatiska barndomsupplevelser upplevelser på detta område som bakgrund till psykiska problem i vuxen ålder.
Den positiva sidan av att dessa skandaler som uppmärksammats inom Kyrkorna är att man fått upp ögonen för problemet, vilket gör att offren kan få upprättelse och att man kan förebygga att nya övergrepp sker, samtidigt som man kan utveckla handlingsplaner för hur man skall gå till väga om ändå något inträffar. Sådana handlingsplaner har tagits fram i USA och i många andra katolska stift världen över, I Sverige har Sveriges Kristna råd arbetat med problemet, och Stockholms Katolska stift har för några år sedan tagit fram en handlingsplan. Ett utbildningsmaterial har tagits fram av diakonen och psykologen Björn Håkonson. Alla präster, anställda och volontärer som arbetar med barn och ungdomar får utbildning om sexuella övergrepp. Biskop Anders Arborelius gick för en tid sedan i en annons publicerad i Göterborgs-Posten och Dagen ut med en ursäkt för sexuella övergrepp gjorda av en katolsk präst i Sverige på 50-talet. Den utsatta personen anmälde det hela till stiftet år 2005, och en utredning, så grundlig som är möjligt efter så många år, gjordes.
I Finland har Anna-Liisa Mikkonen har varit med i en arbetsgrupp inom den finska pingströrelsen och arbetat fram riktlinjer för hur man skall handla när pastorer eller församlingsanställda visar sig vara skyldiga till sexuella övergrepp på barn eller kvinnor. Hon är dock kritisk till processen för hur dessa riktlinjer tagits emot. Det är fortfarande så att dessa frågor lätt tystas ner, många tror att de har koll men har det inte. Det finns fall då man tagit hand om förövaren, men lämnat offren åt sitt öde etc.
Inget säger att det är bättre i Sverige. Det är säkert i kyrkorna som i samhället i stort När det händer tragedier träder ofta en ansvarig politiker eller tjänsteman fram och säger att det som inte fick hända tyvärr har hänt. En utredning tillsätts för att se hur man skall förebygga att det inte händer igen, men ofta har man en känsla av att inte så mycket förändras. När den massmediala uppmärksamheten falnat är allt som vanligt igen.
Varje övergrepp på ett barn är en tragedi för den som drabbas, det är sannolikt inte vanligare inom kyrkorna än i samhället i övrigt, men när förövaren är en kyrkans man blir den moraliska indignationen ännu större eftersom man förväntar sig att en präst lever som han lär och man kan inte underskatta den skada det gör när det gäller att sprida misstro och förvirring bland dem som satt sin tilltro till kyrkan.
Det är viktigt att fortsätta att hålla fokus på dessa frågor och att både ha ett förebyggande förhållningssätt och en beredskap att ta om hand iblnadade personer då väl något inträffar. Detta är som sagt ingen sällsynt problematik vare sig inom kyrkor och samfund eller i samhället i stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar