Det är 5 år sedan en människa mördades och en annan skadades svårt i samband med ett mordförsök i de spektakulära händelserna i Knutby filadelfia. En Knutby-berättelse har utkristaliserats som handlar om den dödsföraktande pastorn som fick sitt straff och sitter bakom lås och bom och den sköra barnflickan som manipulerades av pastorn till att utföra dåden och som dömdes till rättspsykiatrisk vård. Historien berättades på nytt i den dramadokumentär-serie av Karin Swärd som nyligen avslutats i TV4. Filmen är egentligen ganska ointressant eftersom den bara återberättar en historia som vi redan vet men tillför inte så mycket nytt. Man fokuserar nu på livet efter Knutby-dramat, man vill återgå till normaliteten, ett visst medialt intresse finns för personerna kring Knutby. Vi får veta att ett nytt församlingshus skall byggas, och det är konflikter i byn kring detta, Åsa Waldau driver ett spa, och hon har gett ut en CD med Bert Karlsson, hon intervjuas i en veckotidning om sina barn.
Den lilla gruppen i Knutbyförsamlingen är hjärtligt trötta på all negativ uppmärksamhet som de tycker pekar ut dem. Knutbyborna är trötta på att få sin ort sammanknippad med mord och sekterism, och för svenska folket har nog också sensationsvärdet i detta bizarra drama gått förlorat, det är med visst obehag man på nytt blir påmind om det. Därför var intresset för filmen ganska lågt. Också debatten om Knutby i Janne Josefssons program i TV1 12 februari blev ganska intetsägande, positionerna var låsta. Den lilla Knutbygruppen känner sig påhoppade och sluter sig i försvarsställning, och någon konstruktiv debatt som ökade förståelsen blev det knappast.
Skall det bli intressant måste man nog tränga djupare, och någon som gjort det är professor Eva Lundgren som under tre års tid intervjuat Knutbypastorn i Kumla-fängelset och som nu kommit ut med en bok, Knutbykoden. Detta är ett enastående material med inträngande intervjuer med en av de närmast inblandade, en genomgång av hela händelseförloppet genom den dokumentation i form av rättegångsprotokoll, intervjuer, predikningar etc som finns att tillgå med utförliga referenser. En bilaga till boken innehåller utdrag ur barnflickans dagbok, sms-meddelanden, hela den s.k. Tirsa-profetian som återfunnits på Åsa Waldaus dator m.m. Utifrån Materialet drar Eva Lundgren en del slutsatser och formulerar hypoteser, men oberoende om man håller med om hennes teorier eller inte, så är boken ett måste för alla som vill sätta sig in i Knutbydramat och förstå bakgrunden.
Sten Gunnar Hedin, tidigare ´ledare för FSS, pingstförsamlingar i samverkan, hade på ett tidigt stadium, långt innan mordet, förstått att det var något som höll på att gå snett i Knutby. I en artikel i SvD 2004 skriver han:
Ingen i en församlings ledning, hur övertygad han eller hon än är om att vara inspirerad av Guds Ande, har rätt att hävda sin egen upphöjelse över dessa grundvärderingar. Man har betonat vikten av ett apostoliskt ledarskap, där all makt utgår från pastorn eller en liten styrelse och där det är pastorns vision, inte församlingens, som ska genomföras. Det är enligt min mening olyckligt. Då kan det också ske, att en gammal församling upplevs bli ”annekterad” genom att en stor grupp människor kommer utifrån och tar makten över den. Det är så det har skett i Knutby. Jag har personligen kontaktats av före detta medlemmar, föräldrar och andra anhöriga till medlemmar i församlingen i Knutby. De berättar om slutenhet, om föräldrar som inte kan få kontakt med sina barn och om syskon som inte får tala med sina syskon. Medlemmar som lämnat församlingen och elever i församlingens bibelkurser säger sig ha mötts av krav på total underkastelse. Den mystiska läran om ”Kristi brud” som en fysisk person – i stället för som i klassisk kristen teologi som en poetisk beskrivning på Guds församling som helhet – kan i ett sådant sammanhang bli ytterst farlig. För det första är den en villolära. För det andra får naturligtvis en sådan person som beskrivs som Kristi brud en unik auktoritet. Vem vågar framföra en avvikande mening i tros- eller verksamhetsfrågor om den personen ingår i församlingsledningen? Om Filadelfiaförsamlingen i Knutby omfattar en så avvikande lära är den inte längre en pingstförsamling mer än till namnet, inte heller i egentlig mening en kristen församling.
Den oficiella Knutby-berättelsen handlar om ett par vilseförda själar som gett sig in i kriminella handlingar, och att deras handlingar skedde i ett vacuum, oberoende av miljön i Knutbyförsamlingen. Åsa Waldau och de övriga pastorerna i Knutby hävdar med bestämdhet att Helge Fossmo var en sjuk och ond person som man nu har tagit avstånd från, och att församlingen nu mår bättre än någonsin.
Men den tes Eva Lundgren för fram i sin bok är en helt annan: Det fanns ett osunt sekt-klimat i Knutby, ett auktoritärt ledarskap med Åsa Waldau i spetsen, man gjorde sina egna tolkningar av Bibeln och den kristna tron och upphöjde sig själva till auktoritära uttolkare av Guds vilja, profetior utsattes inte för prövning, utan så som församlingsledningen avgjorde var det. Man isolerar sig mot den övriga kristenheten, och om församlingsmedlemmar inte var med på tåget var det bara att lämna eller också fick de veta att de var trotsiga och olydiga. Av de pingstfamiljer som bodde i Knutby när Åsa Waldau kom dit fanns endast två kvar den dag Sara Svensson ("barnflickan") kramade avtryckaren på revolvern. Istället satsade Åsa Waldau på att rekrytera unga personer som kunde ställa upp på hennes koncept.
Församlingen organiserades som en plog. I spetsen var Åsa Waldau, under sig hade hon Patrik Waldau, Helge Fossmo och Urban Fält. I tredje raden följde resten av pastorerna och en ädstebroder. 1998 antogs nya stadgar i församlingen, enligt vilken församlingen skulle styras teokratiskt, Guds regler skulle gälla för församlings- och vardagslivet, och det var ledarna som avgjorde vad som var Guds regler. Man tycks ha gjort sina egna tolkningar av vilka moraliska regler som gäller, och det kunde se olika ut för vanliga församlingsmedlemmar och för ledningen. Trohet inom äktenskapet var ingen moralisk regel som församlingsledningen såg sig bunden av. Sådana regler kunde gälla för "vanliga" församlingsmedlemmar, men om man var tillräckligt "ren" så behövde inte en sexuell akt utanför äktenskapet heller bli oren, och på liknande sätt med döden och dödandet: Sara Svenssons tankar att finna nåd inför Gud och Åsa Waldau (som kallades Tirsa) genom att som en lydnadshandlig döda två människor för att "hjälpa Gud på traven" med det som var hans plan, att "kalla hem" dem, var på något sätt typiskt för det sätt som man tänkte i Knutby, visar Eva Lundgren i sin bok.
Under Eva Lundgrens djupintervjuer med Helge Fossmo under tre års tid får vi också följa hans avprogrammeringsprocess från sekt-mentaliteten. Eva Lundgren ser en sådan tillnyktringsprocess hos Helge Fossmo, under fängelsevistelsen har han börjat sälla sig till avhopparnas skara, medan den Knutby-berättelse som konsoliderats ser det på annat sätt: Enligt den är och förblir Knutbypastorn den onda mördaren som man inte får befatta sig med, och om han säger något kan man inte lita till det. Det är den bilden som Åsa Waldau och de övriga pastorerna i Knutby underhåller, och det tycks också vara den bild som den allmänna opinionen omhuldar.
Profetior hade mottagits på 1990-talet att från Knutby skulle eldar utgå, och att församlingen skulle betyda något speciellt för Uppland och Sverige. Från början hade man en utåtriktad verkssamhet med träningsskola, och man var aktiva och omtyckta i byn, men sedan isolerar man sig alltmera, en dödskultur utvecklas där fokus istället blir på att genom att inte beblanda sig med världen utanför förbereda sig för att "kallas hem".
Åsa Waldau får en extraordinär ställning i församlingen. Det verkar inte bara vara så att hon tar sig denna plats, de andra pastorerna i församlingen och övriga församlingsmedlemmar spelar med i detta spel. Hon har "tärnor" som passar upp henne likt bruden i Höga Visan, hon får träda tillbaka från aktiv tjänst i församlingen och trots de uppbära full pastorslön. Bara en person med starkt narcissistiska personlighetsdrag torde acceptera en sådan position, de flesta människor skulle känna sig besvärade av en så stark fokusering från omgivningen på den egna personen.
Ytterligre förstärks den narcissistiska bilden av Åsa av den s.k. Tirsa-profetian som finns återgiven i bakgrundsdokumentationen till Eva Lundgrens bok. I denna profetia som skall ha mottagits och skrivits ner av Åsa Waldau under perioden mars-april år 2000 prisas Åsa Waldau i poetiskt erotiskt laddade texter som för tanken till Höga Visan som Jesu brud, och hon kallas Tirsa. Två dokument, Tirsa.doc (103 kB) och Dojadids sång.txt (609 kB) har återfunnits på Åsas Dator. I "Egenskaper" för Tirsa.doc står Tirsa som titel, Åsa M. Waldau som författare och "Filadelfia Knutby" som organisation. Word-filen har granskats av flera dataexperter, och metadata visar att filen inte har ändrats sedan profetians senaste budskap 19 april 2000 kl 22:01. Under "Last edited by" anges Åsa M Waldau. En lingvist, Tanja Joelsson, har också tittat på filen, och hennes analys ger stöd för att det är Åsa Waldau som är författaren.
Denna profetia har på inga sätt sådana kännetecken som gör att man har skäl att anse den som äkta, den förstärker bilden av människocentrering och narcissism. Eva Lundgren skriver: "Vilken situation gömmer sig bakom den grandiosa längtan i Tirsa-profetian? En Narcissus som ser Jesus när hon speglar sig i vattenytan? Letar Åsa i Tirsa-profetian efter en slags kosmisk orgasm? Var är Helge? Var är Patrik?..." (Helge= Helge Fossmo, Patrik= Patrik Waldau, Åsas make)
Helge Fossmo förmedlar en hel del information till Eva Lundgren som är djupt komprometterande för Åsa Waldau och de övriga pastorerna i Knutby Filadelfia. Man förstår att de vill att vidmakthålla bilden av Helge som en psykopat och lögnare, annars skulle de tvingas att ta ställning till allt detta. Förutom att Helge påstår att Tirsa-profetian faktiskt kommer från Åsa, så berättar han t.ex. att han under en period varit hennes sexuella betjänt, att det ganska flitigt förekom utomäktenskapliga sexuella förbindelser inom ledarskiktet i Knutby. En del av det Helge förmedlar skulle egentligen också föranleda att man driver polisutredningen vidare, att det kanske kan finnas fler som har sitt finger med i denna olustiga härva. T.ex avslöjar Helge för Eva Lundgren att sms-meddelandena som styrde Sara Svensson till hennes mord och mordförsök i själva verket härstammade från Åsa Waldau. Helge tog emot den på sin mobiltelefon med instruktion från Åsa att skicka dem vidare till Sara Svensson.
Helge Fossmo berättar också om Åsas utkorelse, hennes upplevelse att vara något allderles speciellt i Guds ögon, och utifrån dessa funderingar och Tirsa-profetian uppstod den fråga som den nya Knutby-teologin kretsade kring: Kan det vara så att Kristi brud inte som Kyrkan tolkat det hittills är en symbolbild för kyrkan och församlingen, utan att det rör sig om en person. Helge säger att Åsa aldrig explicit gjorde anspråk på att hon i så fall skulle vara Kristi brud, men hela stämningen och uppmärksamheten kring frågan pekade i den riktningen. Helge Fossmo fick i uppdrag att studera bibeltexterna för att utreda frågan. Det var i detta sammanhang han fällde det yttrande som Eva Lundgren återger i sin bok och som Helge Fossmo också själv har berättat om i TV-intervjuer, detta som han sade till Åsa Waldau: "Om bruden är en människa, så måste det vara du". Eva Lundgren beskriver en utveckling i brud-mystiken kring Åsa Waldau och hennes speciella utkorelse som tar sin början på 1980-talet då hon vill ta upp sin morfar, pingstpredikanten Willis Säwes mantel till att hon under 1990-talet får en allt större visshet att hon är utvald, blir ledande pastor i Knutby-församlingen från vilken det enligt profetiorna skall utgå eld, till hennes kärleksförbund med Jesus, att hon kallas/kallar sig Jesu brud, Tirsa-profetian och slutligen en profetia om att hon skall "gå hem", d.v.s. dö.
I intervjuerna med professor Eva Lundgren förnekar inte Helge Fossmo sin delaktighet i mordet och mordförsöken, sms-meddelandena hade ju förmedlats via hans mobiltelefon, därför menar han att han rättvist är dömd, han menar dock på fel premisser, och att det var fler personer involverade. Det är givetvis vanskligt att veta när en person som begått allvarliga brott eller varit indragen och medaktör i de grupprocesser som finns i en sluten sekt talar sanning eller inte talar sanning, att personerna i fråga undersöks och behandlas av prefessionella psykoterapeuter bidrar inte alltid till ökad sanning utan till ökad förvirring. Vi har turerna kring den påstådde seriemördaren Thomas Quick i färskt minne. Men detta rättfärdigar inte att man slutar att lyssna till och prata med och att kritiskt utvärdera vad de dömda personerna säger och istället förpassar dem till ett slags ingenmansland där all trovärdighet för all framtid är förverkad. Att rättsapparaten är trubbig i sitt sätt att döma visar de många fall där domar i efterhand blivit ifrågasatta och senare rön gör att man fått en helt annan bild av vad som egentligen skedde. Eva Lundgren har blivit kritiserad för att ge alltför stort utrymme åt Helge Fossmo och godtroget köpa det han säger. Hon säger till försvar på Newsmill att det framgår i boken vad som är Hege Fossmos utsagor och vad som är hennes kommentarer, och att hon inte alltid håller med om det som Helge säger. Jag håller med. Den som läser hennes bok med kritisk och vetenskaplig blick har alla möjligheter att utläsa vad som är vad.
I fallet Helge Fossmo håller jag med Eva Lundgren om att det Helge säger troligtvis inte är taget ur luften, utan del i en "tillnyktringsprocess" där han faktiskt vågar se sanningen tydligare än tidigare då han var innesluten i sekt-mentaliteten och hade "Knutby-glasögonen" på. Helge Fossmo håller på att bli en avhoppare, men inser sin låga trovärdighet i allmänhetens ögon efter att ha blivit dömd, detta är säkert bakgrunden till att han gått med på att låta sig intervjuas av Eva Lundgren, denna "religionskritiska radikalfeminist" en person som kan tänkas stå så långt borta som möjligt från att misstänkas för partiskhet.
Sista ordet är nog inte sagt i Knutby-affären. Församlingen är lika isolerad som tidigare, som framgick i Uppdrag granskning vill man nu lägga allt bakom sig. Knutby-berättelsen är färdig, de skyldiga är dömda, och Åsa Waldau och de nuvarande pastorerna frisäger sig från allt ansvar, enligt Peter Gembäck kan de inte avkrävas något formellt tjänsteansvar eftersom deras församling är "som en familj". Man kan ju inte avsätta/ersätta mamma och pappa i en familj. Dels håller jag inte med om att man kan beskriva pastorstjänster i en församling på det sättet, det finns alltid ett tjänsteansvar att utkräva som går utöver familjebetraktelsesättet, dels kan en familj behöva familjeterapi, och föräldrarna kan ibland behöva öka sin självinsikt och få hjälp utifrån för att destruktiva beteendemöster skall kunna brytas. Det finns människor i Knutbyförsamlingen idag, inklusive barn som är beroende av den själavård, omsorg och uppfostran som ges av församlingens ledning. Hur mår man egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar