Det är nu fem år till händelserna i Knutby med mord och mordförsök, där pastorn blev dömd till fängelse trots att han inte utförde handlingarna och "barnflickan" som verkställdeoch, som domstolen ansåg, var styrd av pastorn dömdes till rättspsykiatrisk vård efter en rättspsykiatrisk utredning där hon fått den nyuppfunna och ifrågasatta diagnosen "Religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör".
Mycket har skrivits om dramat, och nu lagom till 5-årsminnet händer en hel del. På Uppsala Stadsteater har en pjäs om dramat haft premiär, i veckan startar i TV en drama-serie om händelserna, och 5 februari anordnade sociologiska institutionen vid Uppsala universitet ett heldagsseminarium. Jag hade själv tänkt gå på det, men fick förhinder, men flera tidningar har rapporterat från seminariet.
Knutby-dramat är fortfarande ett öppet sår, inte bara för församlingen i Knutby, inte bara för kristenheten i Sverige, utan för hela vårt samhälle. Det är en naturlig reaktion att skjuta ifrån sig att reflektera och medvetandegöra egen delaktighet i att sådant kan hända mitt ibland oss. Knutbyförsamlingen skyller på Helge Fossmo som var "den onde". Kristenheten i Sverige, kanske framförallt Pingströrelsen som är närmast berörd, skyller på Knutbyförsamlingen, det var något som gick snett där, det kan inte hända i det övriga "sunda" kristna Sverige, och i det sekulariserade samhället i stort skyller man på religionen. Humanisterna får vatten på sin kvarn: Vad var det vi sa, religion ställer bara till elände. Det är en naturlig reaktion att skjuta det hela ifrån sig, men skall vi lära oss något av det som hänt, och skall såren kunna läkas, så tror jag det är viktigt att vi ser det hela utifrån ett allmänmänskligt perspektiv. Och som jag förstår så tar pjäsen på Uppsala statsteater upp ämnet ur ett sådant perspektiv. "Genomgående är pjäsen ärlig och ospekulativ", skriver Siewert Öholm i Världen Idag. Seminariet vid Uppsala universitet var också ett försök att närma sig ämnet utifrån ett allmänt sociologiskt perspektiv.
Svårast är det kanske för Knutbyförsamlingen själva att bearbeta traumat och komma vidare, och jag tror det är oerhört viktigt att resten av kristenheten inte vänder Knutby ryggen. Vare sig "vi" (alla andra kristna i Sverige) vill det eller inte, så tillhör Knutbyförsamlingen Kristi kropp enligt Paulus definition: Lider en lem lider hela kroppen. Och för att ta ett annat näraliggande exempel: Prästbrödraskapet SSPX tillhör också Kristi kropp vare sig "vi" vill det eller inte. Som kristna måste vi ta ansvar för saker som kan hända bland oss, maligna grupprocesser och bindningar som i Knutby, infiltration av antisemitiskt konspirationstänkande och högerextremism som i SSPX.
Det är alltid svårt för en person eller grupp att behandlas som ett objekt eller bli föremål för andras tyckande och spekulationer utan att man själv får möjlighet att vara med i dialogen. Jag jobbar själv inom psykiatrin, och vår verksamhet står ofta i fokus och kritiseras. Kraven och förväntningarna från allmänheten är stora, politikernas löften om vad psykiatrin skall klara av skapar stora förväntningar, samtidigt som anslagen inte alltid matchar detta, klagomålen är många gånger stora, psykiatrin får bära hundhuvud för många våldsdåd som händer ute i samhället trots att det kanske inte varit möjligt att förebygga ens med det bästa psykiatriska omhändertagande. Det är en konst att stå för att vi gör ett bra jobb som vi är stolta över utifrån de grundförutsättningar vi har, samtidigt som vi inte tar kritiken personligt utan använder den konstruktivt i utvecklingsarbetet. Ibland händer det att man blir utsatt för manipulerande behandling som när en student från konstfack nyligen spelade galen och kom in på psyk-akuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Man kan tycka vad man vill om liknande aktions-konst som samagerar med verkligheten. Konstfackstudenten iscensatte någonting som sätter fokus på skillnaden mellan verkligheten och skenverkligheten, vilket får oss att reflektera över att allt inte alltid är som det verkar vara.
Man kan mycket lätt förstå personalens och verksamhetschefens upprördhet att bli utsatt för något sådant, liksom man kan förstå Knutby-församlingens ifrågasättande av den enorma objektiviserande granskning de blir utsatta för. Men jag tror det gäller för Knutbyförsamlingen, liksom för oss i psykiatrin, liksom för SSPX och Katolska kyrkan då man blir utsatt för massiv kritik och oförstående, att höja sig över det subjektiva och försöka förstå och granska verkligheten på ett djupare plan. Allt är inte alltid såsom det förefaller vara vid en första anblick.
Om vi skall kunna hjälpa Knutbyförsamlingen vidare, så måste vi andra kristna i Sverige reagera så som vi vill att Knutby skall reagera. Vi kan inte svika dem, utan vi måste vara beredda att ta ansvar, också granska oss själva. En del anklagar Knutbyförsamlingen för att fortfarande vara "omogen" och isolera sig, ej ta ansvar för vad som hänt. Det stämmer nog att man har en lång väg att gå ännu. Men samtidigt ser jag öppningar, rop på hjälp. Säger man inte att man vill ha hjälp, att man är öppna för samtal. Under seminariet i Uppsala blev detta tydligt, och Sten-Gunnar Hedin som närvarade svarade direkt att man gärna möts. Jag hoppas detta kan bli verklighet.
Ulf Ekman har haft en liten dispyt med Dagen där han klagar över deras bildval: Man publicerade en bild där Ulf hjärtligt hälsar på pastor Peter Gembäck från Knutby. Ulfs reaktion var att man spekulativt ville associera Livets ord med Knutby, sedan har följt en diskussion på chefredaktören Elisabeth Sandlunds blogg och på Ulf Ekmans blogg om hur medvetet man egentligen väljer ut sitt bildmaterial. Det må vara hur som helts med det. När jag såg bilden i Dagen var min association åt ett helt annat håll: Här visar en kristen ledare i Sverige att ha inte avvisar och isolerar Knutby utan räcker ut en hjälpande hand. Det kan vara en svår roll att bära, man riskerar att själv associeras med det negativa ryktet hos den man hjälper. Men den risken måste man kanske ta - precis som påven tog en risk när han hävde exkommuniceringarna för de fyra SSPX-biskoparna (utan alla andra jämförelser).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar