Svenska Dagbladet hade 16 mars ett stort reportage om Katolska kyrkan med fokus på de media-skandaler som rapporterats om och tilldragit sig allmänna opinionens intresse under de senaste åren. Man intervjuar också Anders Arborelius, biskop och p Ulf Jonsson, chefredaktör för Signum.
Det som rapporteras som "skandaler" och väcker media-stormar och som rör Katolska kyrkan kan ibland vara verkligt stora skandaler, ibland småsaker där man gör en höna av en fjäder, och ibland slutligen rena tidningsankor. Oberoende av om det är stort eller litet eller ingen substans alls bakom, så när skandalen i mediavärlden är ett faktum, så är det väldigt svårt att tvätta bort den. Det finns en slags negativ förväntan, ibland en skadeglädje när något inträffar, vilket gör att man suger ut mesta möjliga av varje enskild sak i syfte att ge en negativ bild av Katolska kyrkan.
Artikeln i Svenska Dagbladet är inte negativt skriven, den refererar till fakta, men den bygger ändå på synsättet att skandalen är i betraktarens öga, har man inte lyckats få den allmäna opinionen välvilligt inställd, så får man skylla sig själv oberoende av vad som ligger bakom. Och varje gång "skandalerna" upprepas i text blir de mer och mer manifesta vandringssägner som inte går att tvätta bort.
Sanningen är att Katolska kyrkan har lyckats hantera all den negativa publiciteten på ett mycket bra sätt, ibland genom att faktiskt ta itu med de verkliga problemen, ibland att genom korrigerande information rätta till felaktiga uppfattningar. I förhållande till de frågor som stått i fokus för uppmärksamheten sista tiden finns det egentligen inga utstående frågor där kvarvarande missförhållanden inte är tagna itu med, eller där missförstånd inte är uppklarade. För den som verkligen vill informera sig finns i varje fall information att tillgå, men ibland verkar det som om vissa personer hellre vill leva kvar i villfarelse än att ta till sig vederhäftig information. Som när P C Jersild i en ledarkolumn i DN återanvände en falsk nyhet som DN själv på nyhetsplats dementerat veckan innan, nämligen att påven i ett tal till sina medarbetar vid jultiden fördömt homosexuella och påstått att de är ett lika stort hot mot mänskligheten som klimatförstörelsen. Påven hade inte nämnt ett ord om homosexualitet i sitt tal.
Den största verkliga skandalen i Katolska kyrkan i modern tid är nog den om pedofilibrotten. Skandalen är inte bara att de faktiskt skett, utan också hur problemet smusslades undan och att ansvariga inte tog tag i situationen. Viktiga fakta att komma ihåg är följande: 1)Det är inte bara inom katolska kyrkan sådant förekommer, minst lika mycket i samhället i övrigt, mycket även inom familjens ram. Detta är inget försvar, men ett sätt att vidga perspektivet. ibland har Katolska kyrkan fått bli en syndabock för något som är ett allmänt problem i samhället. 2) Sedan problematiken uppmärksammats mörkas den inte mer. Katolska kyrkan i USA t.ex. har gjort en egen stor utredning, ursäkt och ekonomiska skadestånd har delats ut till offren, numera finns handlingsplaner för att undvika att det upprepas + för hur man skall hantera situationen när något väl händer. liknande handlingsplaner har tagits fram i många stift, också i Sverige.
När det gäller påvens tal i Regensburg där han citerade en mening ur en historisk text som sade något negativt om Islam, så är detta mycket en medieproducerad konflikt. Påvens föreläsning var av akademisk prägel, och i grunden inte alls negativ mot islam. Här gjorde media gemensam sak med islamistiska krafter i att blåsa upp något till orimliga proportioner. Påven visade sig dock kunna hantera denna situation mycket bra, och det slutade med ett möte i fredens och försoningens tecken med muslimska ledare som snarast stärkte de goda relationerna mellan Katolska kyrkan och de Islam.
SSPX-affären och sammanträffandet i tiden mellan hävandet av exkommunikationerna från 1988 (som gällde personligen för 4 biskopar, det innebar inget godkännande av SSPX som organisation) och Richard Wiliamsons skanalösa uttalanden om Förintelsen blåstes upp till en skandal där det antogs att påven nu är negativt inställd till fortsatt försoning med judarna, och att påven nu håller på att rasera de goda relationer som byggts upp under många år. Den som känner påven och det han hittills redan uträttat under sitt pontifikat för att främja relationen till judarna borde inse det orimliga i en sådan slutsats. Inte desto mindre var det även många katoliker som mot bättre vetande på ett mycket hätskt sätt kritiserade påven. Återigen visade det sig vara falska anklagelser. Relationen till judarna är bättre än någonsin, Påven planerar som bäst sin resa till Israel i maj. Påven har skrivit ett personligt brev till världens biskopar där han förklarar sig. Det är mycket klargörande, och allsa som vill kritisera påven på denna punkt borde läsa brevet först. I brevet skriver han bl.a.:
"Ett för mig oförutsebart missöde bestod däri att hävandet av exkommunikationerna blev överskuggat av fallet Williamson. Min försiktiga gest av barmhärtighet gentemot fyra giltigt men olagligt vigda biskopar framstod därmed plötsligt i ett helt annat ljus: som ett avståndstagande från försoning mellan kristna och judar, som ett återtagande av det som konciliet har förklarat vara kyrkans väg i denna fråga.
Att detta sammanträffande av två motstridiga processer har uppstått och för ett ögonblick stört friden mellan kristna och judar liksom friden inom kyrkan, kan jag bara djupt beklaga. Jag förstår att ett uppmärksamt följande av nyhetsflödet på internet skulle ha gjort det möjligt att få kännedom om problemet i rättan tid. Av detta lär jag mig att vi vid den Heliga stolen i framtiden måste vara mer uppmärksamma på denna nyhetskälla. Det har gjort mig bedrövad att även katoliker, som egentligen borde kunnat veta bättre, ansåg sig behöva ge sig på mig i en hållning av beredvillig fientlighet. Desto mer tackar jag de judiska vänner som snabbt har hjälpt till att få detta missförstånd ur världen och att återställa den atmosfär av vänskap och förtroende som – liksom under påven Johannes Paulus II:s tid – fortsatt också under mitt pontifikat och, tack och lov, nu fortlever."
Slutligen när det gäller det som i media kallas "bannlysningen" av mamman och abortläkarna till en 9-årig flicka i Brasilien, så verkar det också vara mycket av en tidningsanka. Den substans som finns i ärendet tycks vara ett mycket plumpt och okänsligt uttalande från en lokal biskop, något som med rätta bör kritiseras, men Katolska kyrkan som sådan bör knappast kritiseras för detta. Tvärtom har ett entydigt avståndstagande från detta skett, av brasilianska biskopskonferensen, av många lokala biskopar inkl. de nordiska biskoparna och biskop Anders Arborelius samt av Vatikanen. Att världsopinionen reagerar är bra, men de inom-katolska reaktionerna har som sagt var varit minst lika starka.
I slutändan är det nog ändå bra att Katolska kyrkan på detta sätt uppmärksammas i Media. Det är ju ändå ett tecken på att Kyrkan inte är likgiltig för den sekulära världen, och att man förväntar sig god etik, medmänsklighet och kärlek från Kyrkan. Därför blir det en större skandal när oegentligheter sker inom Kyrkan. Uppmärksamheten gör att Kyrkan måste lära sig att bli bättre på public relations, och förhoppningsvis leder det på sikt till att lager efter lager av fördomar och misstänksamhet mot Kyrkan kan skalas av så att diskussionen mer och mer kan handla om de väsentliga existentiella livsfrågorna.
Posted 2009-3-17 9:44 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar