Försåtligt lobbande för dödshjälp

 Det är oerhört viktigt att samhället fortsätter att hålla distinktionen mellan god palliativ vård och aktiv dödshjälp tydlig. Det förstnämnda är tillbörligt och önskvärt, det sistnämnda bör inte förekomma då det leder till en avhumaniserad vård där respekten för människovärdet urholkas.

Den sista tidens debatt som satts igång i och med rättsprocessen mot barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus har med skrämmande tydlighet visat att denna distinktion ingalunda är tydlig, särskilt inte bland alla läkare inom sjukvården. Befinner vi oss på ett sluttande plan där aktiv dödshjälp i själva verket redan pågår bakom kulisserna utan att man riktigt vill vara tydlig med det? Den överhettade reaktionen från många läkare i samband med att samhällets dömande makt nu vill gå in och granska ett fall ger anledning till oro.

Vi skall komma ihåg att alla kort inte ligger på bordet ännu, vi vet inte allt det underlag som åklagaren har. Ändå diskuterar många fallet som om de redan visste vad det är frågan om. Jag skulle föreslå att man väntar med att diskutera utifrån det speciella fallet till dess man har hela bilden. Det kommer vi inte att ha förän efter rättegången. Så mycket är dock klart av vad åklagaren sagt, att det handlar inte om att ifrågasätta nuvarande grundläggande och tydliga principer för palliativ vård, utan misstanken gäller att en dödlig dos tiopental givits med den omedelbara avsikten att döda. Detta är misstanken, huruvida åklagaren har bevis som håller för detta återstår att se, men i avvaktan på rättegången finns ingen som helst anledning att basunera ut att juristerna inte godkänner nuvarande principer för palliativ vård och att avbryta aktiv livsuppehållande behandling.

Socialminister Göran Hägglund har sagt att det finns tydliga rutiner för palliativ vård inom sjukvården som följs och tillämpas. Innan man har alla kort på bordet i det aktuella fallet med läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus bör man inte dra några förhanstade slutsatser anser han klokt nog. Han får medhåll av ett stort antal läkare som skriver på SVD´s brännpunkt.

Samtidigt finns det andra debattörer som utan att känna till alla detaljer i Astrid Lindgren-fallet ropar på tydligare regler och att en utredning bör tillsättas. Till dessa hör Nils Lynöe, Barbro Westerholm och Hugo Lagercrantz. De har varit sparsamma med att nämna det explicit, men det framgår att den översyn de avser är i riktning mot en större acceptans för aktivt dödande. Nils Lynöe och Barbro Westerholm är båda med i SMER, Statens Medicinsk-etiska råd som nyligen kom med ett kritiserat förslag att man skulle öppna för läkarassisterat självmord. I en debattartikel i Dagen refererar de till detta förslag. Det är ganska givet att en öppning för läkarassisterat självmord i nästa steg banar vägen för aktiv dödshjälp i vården. Göran Hägglund gör klokt i att hålla den dörren stängd. Det tycker dock inte Helle Klein som kallar honom feg.  Hugo Lagerkrantz å sin sida har propagerat för en omdefinition av mänskligt liv så att det knyts mera till medvetandet än till personen för att göra den etiska problematiken kring att avsluta livet på prematura barn mera okomplicerad. 

En debattör som alltid är klar och tydlig och explicit lyfter fram frågeställningarna är Torbjörn Tännsjö. I DN klargör han de aktuella filosofiska och etiska frågeställningarna:

• Får läkare aktivt, genom medicinering, påskynda en patients död?
• Under vilka betingelser är det försvarligt att avbryta livsuppehållande behandling?
• När det handlar om små barn, vem ska bestämma om saken?

Svaret på första frågan är nej, om man med aktivt menar att läkarens  avsikt är att påskynda patientens död. Så är juridiken idag, och så bör det förbli enligt min mening. Torbjörn som annars brukar vara klar och distinkt glider enligt min mening lite på betydelsen i ordet "aktivt" vilket grumlar förståelsen av frågan. Jag har haft kritik mot Torbjörn på denna punkt tidigare också.  Genom att  ett läkemedel "aktivt" som bieffekt (vi talar om "den dubbla effekten")  kan påskynda döden, även om läkarens avsikt inte var detta utan att lindra smärta och ångest och att detta förelommer och är sanktionerat i vårt land, så drar Tännsjö slutsatsen att  "aktiva åtgärder som att påskynda döden är accepterade i medicinsk praxis i vårt land".  Jag menar fortfarande att det finns en rågång som måste hållas öppen här, och att  etiskt, intentionellt, så är det en knivskarp distinktion mellan att besluta om åtgärder för att lindra å ena sidan och att besluta om att ge en injektion med avsikt att döda å andra sidan. 

Samtidigt finns här en gråzon, det går ju sällan att föra i bevis vilken avsikt en läkare hade, och det finns här utrymme för ett sluttande plan där man ger allt högre doser för att man faktiskt vill påskynda livets avslutning, men man säger att man bara vill lindra. Det är möjligt att det skett en sådan utveckling inom svensk sjukvård, vilket läkarna någonstans är medvetna om, och att debatten blir så upphettad därför att man vill ju inte hyckla utan ha klara regler. En del anser i likhet med mig att de klara reglerna måste gå ut på att det som gäller idag skall förtydligas, det är nog det Socialstyrelsen har i åtanke när man nu sagt man skall göra en översyn av regelverket.

Andra menar att förtydligandet måste gå ut på att tillåta dödshjälp, något jag och många med mig motsätter sig.

Torbjörns andra fråga, under vilka betingelser det är försvarligt att avbryta livuppehållande behandling är mera svår att svara på.  Jag håller med Torbjörn om att läkarna eller samhället  inte kan vara domare över sådant, det handlar om livssyn, toleransen av handikapp i samhället och framförallt om den enskildes och anhörigas inställning. Det får absolut inte finnas något tryck eller påverkan från sjukvprdspersonalen som gör att gamla människor eller föräldrar till prematurt födda barn känner sig tvingade att välja döden.

Tredje frågan, vem som skall bestämma när det handlar om små barn är också viktig. Jag håller med Torbjörn Tännsjö om att föräldrarna måste ha inflytande över detta. Han skriver:

"I den gråzon, då det är rimligt att ifrågasätta om ett barn räddas till ett liv värt att uppleva eller ej, bör föräldrarna ha beslutsrätten. Frågan om vården bör avbrytas är inte medicinsk. Svaret på den beror av både mycket speciella personliga överväganden och av kontroversiella filosofiska sådana (rörande livets mening). Samhället bör inte hålla sig med bestämda riktlinjer på den här punkten. Samhället bör inte ge svar på frågan vad slags liv är värda att leva."

Om man tänker sig ett läge att dödshjälp blir tillåtet, eller åtminstone läkarassisterat självmord enligt SMER´s förslag, så skulle det tillämpat på små barn innebära att man sätter en dödande spruta i händerna på föräldrarna som får genomföra avlivandet av barnet. Det är ett scenario som i varje fall jag inte vill se. Allt talar för att vi skall förtydliga och medvetandegöra nuvarande principer för palliativ vård  och säga nej till dödshjälp och läkarassisterat självmord.

Vi talar om svåra frågor i gränslandet mellan liv och död. Det är engagerande och svårt för föräldrar och anhöriga, och det är engagerande och svårt för sjukvårdspersonal. Men som Torbjörn Tännsjö konstaterar, "Det är inga enkla beslut för föräldrar att fatta, men vem hade trott att det är en enkel sak att vara förälder?" , så vill jag konstatera att det ofta är svårt och engagerande att vara läkare och jobba i gränslandet mellan liv och död, och en del frågor har kanske den komplexiteten och existentiella dimensionen att det inte går att reglera allt i tydliga riktlinjer.