Fallet med häktningen av en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som anklagas för dråp på ett nyfött barn har förnlett stor uppmärksamhet och oro i läkarkretsar. Redan innan man fått klart för sig vad det handlar om går angriper Hugo Lagerkrantz åklagaren och säger att ingripandet skadar barnsjukvården. I en intervju i TV 4 på morgonen idag säger han att juristerna betraktar allt avbrytande av livsuppehållande åtgärder när prognosen är dålig som mord. Jag tror att Lagerkrantz uppskruvade retorik skadar barnsjukvården mer än en enskild åklagares ingripande. Nu gäller att ha besinning och ge sig tid att reda ut begreppen innan man kommer med för tvärsäkra uttalanden. Det är inte alls säkert att barnsjukvården skadas på detta sätt, kanske uppmärksammheten kring fallet leder till större insikt och förtroende kring dessa frågor i relationen mellan läkarkåren, allmänheten och juristerna.
Etiken och rättsläget är som jag förstår ganska tydligt: Det är tillåtet att stänga av en respirator eller att avbryta andra aktivt livsuppehållande åtgärder om en person bedöms som dödsjuk och prognosen är att det inte finns någon väg tillbaka. Det är också tillrådligt och tillåtet att ge en dödsjuk människa adekvat ångestlindring och smärtlindring, även om det sekundärt kan leda till att döden tidigareläggs. Däremot är det inte tillåtet att ge en dödande dos läkemedel med det omedelbara syftet att avsluta livet. Det är detta senare som den nu häktade läkaren är anklagad för.
Ingen skall dömas ohörd, och det är möjligt att det är på det sättet som chefsläkaren på KS, Stefan Engqvist säger, att gällande rutiner följts och att det handlat om palliativ vård och inte aktivt dödande. I så fall kommer detta att klargöras i samband med den fortsatta utredningen, och läkaren har inget att frukta. Då kan man bara beklaga att ingripandet blev så dramatiskt och att ärendet inte kunde redas ut på ett mindre drastiskt sätt.
Däremot håller jag inte med om att den dömande makten principiellt skall hålla sig borta från sjukvården och låta oss läkare verka utan insyn enbart med Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet. I normalfallet är Socialstyrelsen tillsyningsmyndighet, men vi läkare kan inte åtnjuta immunitet mot att granskas också av den dömande makten. Som Thomas Flodin, ordförande för Läkarförbundets Etik- och ansvarsråd säger, "de beslut vi läkare tar är många gånger svåra och komplicerade. Det är nu viktigt att det klargörs vilka riktlinjer som gäller för läkarna vid svåra sjukdomstillstånd som kan leda livsavgörande beslut." Det är viktigt att det finns ett förtroende för dessa beslut också hos allmänheten och hos domstolarna. Därför kan man bara välkomna om utredningen av detta fall kan leda till ökat klargörande och förtroende.
Det får aldrig råda något tvivel om att läkarna står på livets sida och gör allt man kan för sina patienter. När man inte kan rädda liv handlar det om att lindra och trösta. Att förlora ett nyfött barn är alltid mycket svårt, och i det höga tempo som finns i akutsjukvården hinner man kanske inte alltid med den kontakt man skulle behöva ha med föräldrarna. Med en god sådan kontakt, adekvat information och dialog så kan säkert mycket onödiga anmälningar till ansvarsnämnd och polis undvikas, men å andra sidan, när förtroendet inte finns, så är det en mänsklig rättighet att använda sig av de kanaler som finns för att få sin sak prövad, inklusive domstolsväsendet.
Jag tror det är viktigt att fortsätta att hålla rågången mellan god palliativ vård och aktiv dödshjälp öppen, och jag måste säga att de tongångar man hört på senare tid från SMER (där Barbro Westerholm är ledamot) om att öppna för läkares rätt att tillhandahålla aktiv dödshjälp är oroande. Också Hugo Lagerkrantz har uttalat sig för att ändra definitionen på människovärdet och knyta det mera till medvetandet än till själva personen, vilket skulle göra det lättare för neonatalvården att förpassa nyfödda med dåliga livsbetingelser in i döden utan att hantera svåra etiska överväganden.
Hugo Lagerkrantz beskrivning av de överfulla neonatalavdelningarna där han målar upp en bild av att det skulle bli kaotiskt om man följde juristernas önskan(!?) om att hålla alla hjärnskadade barn vid liv låter i mina öron minst sagt oroande. Att bestämma sig för att avsluta aktivt livsuppehållande behandling och övergå till palliativ vård är alltid ett grannlaga beslut, och det är viktigt att ha med sig föräldrar och anhöriga i den diskussionen. Det får inte finnas tillstymmelse till misstanke att man på grund av platsbrist eller av arbetsbelastningsskäl väljer att ge en dödande dos läkemedel. Då har man passerat gränsen för det tillåtna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar