Girighetskulturen går in i allt större excesser, nu är även LO och de högsta bossarna där indragna. Förutsättningarna för 1 maj-demonstrationerna är minst sagt problematiska. Girigheten handlar inte bara om pengar, utan lika mycket om makt, och då framförallt manlig makt. Direktörerna har redan så stora ersättningar, så några miljoner till i bonus gör varken till eller från. Bonusarnas storlek blir en symbol för hur mycket makt man har och hur betydelsefull man är som person. Detta är ett manligt spel, även om en del kvinnor också går in och spelar med i tupp-spelet. Kvinnliga chefer är mindre betalda än manliga har vi hört, och kanske det är deras löner som är rimliga. Kvinnor tar större ansvar, har mera känsla för vad som är rimligt, medan männen hela tiden skall tävla om mera. Kanske det är de manliga chefernas löner som behöver sänkas till kvinnornas nivå?
Girighetskulturen har blivit föremål för en betraktelse av några författare från Clapham-institutet. Träffsäkert skriver de:
Några verkar förstå, andra försöker förklara hur "det korrekta" budskapet missuppfattats, det vill säga att allmänheten har missförstått hur positiva bonusarna är för företaget, eller att de massiva löneökningarna i själva verket verkligen motsvarar deras arbetsinsats. Men det är besvärligare med dessa försök till förklaringar i ekonomiskt svåra tider, när företaget inte längre går med vinst, bankaktierna faller, eller pensionsfonderna drastiskt minskar i värde. Likväl ger somliga beslutsfattare skenet av att bonusar eller höjningar av löner med mångmiljonbelopp inte är felaktiga. Situationen har i stället missförståtts av den stora massan, som visserligen fråntas utdelningar av aktieinnehav eller kanske rentav måste lämna sitt arbete på grund av bristande lönsamhet: De måste väl ändå förstå att vi är inne i en ekonomisk kris.
Skall man anlägga ett radikalt existentiellt och kristet perpektiv på detta måste man gå djupare än de ytliga media- och opinionsstormarna som kan vara nog så kritiska och dömande för stunden, men samtidigt flyktiga. Nästa månad är det glömt, då är det något annat som är i fokus för tyckande och fördömande. Förrfattarna drar in två stora gestalter ur den kristna och filosofiska historien, Paulus och Augustinus:
"De (Paulus och Augustinus) skulle förmodligen ha närmat sig det nygamla girighetsproblemet med en enkel fråga: Vilken kärlek är det som är drivraften i styrelseledamöternas excesser och "bonuschefernas" agerande? Det vill säga, vad är det som har högsta prioritet? Det tycks inte vara den till de anställda, i vart fall inte kärleken till dem som tillhör kategorierna under den högsta ledningen i organisationen eller företaget, vare sig statliga eller privata bolag. Inte heller tycks kärleken riktas mot de många spararna med små aktieinnehav. Eller mer allmänt mot den gamla bibliska tanken om "att dela varandra bördor". Augustinus och Paulus hade förmodligen varit skoningslösa i sin kritik, för den hade nämligen riktats mot roten av problemet: den missriktade kärleken, av Augustinus kallad cupiditas, den som endast skapar tillfällig och hastigt övergående tillfredställelse och som aldrig nöjer sig. På den vägen förskingras inte bara pengar utan även själen. Rättfärdigheten offras på självhävdelsens altare."
Posted 2009-3-31 10:44 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar