1975 gav påven Paulus VI ut dokumentet Evangelii Nuntiadi, OM EVANGELIETS FÖRKUNNELSE I DAGENS VÄRLD. I dokumentet fastslås att evangelisation är Kyrkans och varje döpt kristens främsta plikt. Påven Johannes Paulus II lanserade på sin tid begreppet "DEN NYA EVANGELISATIONEN" för att väcka kyrkan ur dess slummer och påminna om att sprida evangeliet är hennes viktigaste uppdrag. Med "ny" avsågs en evangelisation ny till sina metoder, ny i intensitet, ny till sin inriktning. Påven betonade att evangelisationsuppdraget gäller varje döpt kristen. Det handlar oftast om att vittna om Kristus i vardagen, inte att åka till fjärran länder.
På världsungdomsdagen i Sydney återkom påven Benedikt XVI och många av biskoparna till temat. Ärkebiskop Chaput från Denver uppmanade ungdomarna att lämna det "katolska ghettot" och vända sig utåt och aktivt vittna om sin tro. Han framhöll Guds korrigerande ord till profeten Jeremia när han skyllde på att han var för ung för att svara på Guds kallelse. (Jer kap 1 ). De som känner sig obekväma och besvärade av att vittna om Jesus bad ärkebiskopen att begrunda Paulus ord i 2 Tim att vara ihärdig att förkunna evangeliet, oberoende av om det går lätt eller inte. Det finns åtskilliga ursäkter för att inte evangelisera, fortsatte han, men grunden är att alla kristna är kallade att bli apostlar.
Frikyrkan har alltid varit i frontlinjen när det gäller väckelse och att ta evangelisationsbudskapet på allvar. Men när frikyrkor blir alltför etablerade finns tydligen risk att de somnar också. Statistik visar en nedgående trend under 200-talet, både vad gäller antalet församlingar och antalet frikyrkomedlemmar. Stefan Swärd tar upp problemet på sin blogg:
"Vi är på väg mot en långsam död i svensk frikyrklighet. Enda räddningen är omvändelse, en ny väckelse, och en storskalig satsning på församlingsgrundande - ett församlingsgrundande som är effektivt när det gäller att föra människor till tro på Kristus. Att förändras eller försvinna är alternativen för svensk frikyrka. Vad väljer vi? Blir något bättre för att vi sitter och deppar och är modlösa? Finns det en mer konstruktiv väg framåt?... Vi är på väg mot en långsam död i svensk frikyrklighet. Enda räddningen är omvändelse, en ny väckelse, och en storskalig satsning på församlingsgrundande - ett församlingsgrundande som är effektivt när det gäller att föra människor till tro på Kristus."
Från alla håll är ärendet på bordet. Trots skillnader i teologi finns en enighet i kristenheten om att evangelisation är Kyrkans/församlingens och varje kristens viktigaste uppdrag. Att konstatera detta och att föra upp frågan högt på agendan är redan ett gott steg mot dess lösning. Men frågan är vad som är "effektivt" när det gäller att föra människor till tro. Daniel, en kommentator på Stefans blogg tror inte på församlingsgrundande, utan påpekar något som ofta predikas i våra katolska kyrkor och som också är helgonens väg:
"Varför satsa på församlingsgrundande när de vi redan har inte intresserar Svenska folket? Låt oss istället söka Gud... varför IKEA drar mer en söndagsmorgon än ett möte med Den Evige? Vi måste ha något att erbjuda innan vi går ut och planterar nya församlingar?"
Sök Gud i ditt inre. Där börjar det, men det får inte stanna vid det, vi måste också vara lyhörda för Guds kallelse och vara beredda att agera då han kallar, det finns ibland en falsk kristen ödmjukhet som gör att vi håller inne vittnesbördet.
En par rader från en dikt, Katedralen, som jag hörde på en kristen konferens för många år sedan belyser problemet. Scenen är inne i stillheten i en katedral i en storstad. Jag minns ett par rader ungefär så här:
Larmet från gatan därute orkar ej in. - Tack gode Gud.
Stillheten härinne orkar ej ut - Hjälp gode Gud.
Till sist vill jag säga att alla vi som är medvetna om att evangelisationen är kristenhetens viktigaste uppdrag måste samarbeta. Om vi fortsätter att kivas och träta om vem som har rätt och vem som har fel och arbetar isolerat var och en på sitt håll, så skjuter vi oss själva verkligen i foten. Ett tecken på att uppdraget går före samfundsintresse är en ny trend: Inte bara samarbete mellan olika samfund när det gäller olika evangelisationsprojekt, som t.ex. Sten-Gunnar Hedin och biskop Anders Arborelius gemensamma projekt med Jesus-manifestet m.m. utan även att man kan röra sig mellan olika delar av den kristna världen, t.ex. konversioner till Katolska kyrkan, eller som jag nu läser på Dagens hemsida att Sten-Gunnar Hedin lämnar Pingst för att bli predikant i EFK-församlingen i Linköping. Jag önskar honom och EFK-församlingen i Linköping allt gott och hoppas det kan innebära ett fortsatt fruktbart ekumeniskt samarbete, nära som det är till andliga centra som Vadstena med Birgitta-klostret, kommuniteten på Bjärka-Säby och Mariadöttrarna vid Omberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar