Jersild och Hedenius

 Ingemar Hedenius, på den tiden jag läste i Uppsala inspektor för Västgöta Nation, föddes för 100 år sedan och 1949 kom han ut med sin bok Tro och vetande där han gick till angrepp mot religionen och den då förhärskande statskyrkan vars biskopar verkade ha mycket lite att sätta emot denna "debattslugger" som P C Jersild kallar honom i sin artikel i lördagens DN.

P C Jersild och Ingemar Hedenius verkar vara själsfränder, för de har samma negativa syn på kristendomen som något som mest liknar vidskepelse och som inte bidrar till att föra den mänskliga kulturen framåt. P C Jersild intar dock en lite mer ödmjuk attityd än Hedenius då han säger att också "vetenskapen som all annan mänsklig verksamhet (är) behäftad med blindspår, misstag, hybris, fusk och elaka intriger". Inte desto mindre är vetenskapen som bygger på det mänskliga förnuftet, att metodiskt granska, experimentera och diskutera den bästa vägen att söka systematisk kunskap. Däri håller jag som kristen troende människa helt med P C Jersild. Men den raljerande ton han har i resten av artikeln där han målar upp ett motsatsförhållande mellan tro och vetenskap är både tråkig och sakligt felaktig. Det finns inget som helst motsatsförhållande mellan tro och vetenskap, tron och vetandet täcker två olika sfärer av verkligheten Eftersom Gud enligt kristen tro har skapat människan och således också hennes förnuft, så är det en motsägelse i sig att sätta upp ett motsatsförhållande mellan de två. Den tidigare påven Johannes Paulus II skrev en encyklika med en titel snarlik Hedenius bok: Tro och förnuft. (Fides et ratio). Läs gärna encyklikan och jämför med Hedenius bok. Påven försvarar i encyklikan mycket starkt det mänskliga förnuftet i en värld som håller på att bli alltmer oförnuftig. En anmälan av encyklikan i tidskriften Signum hittar ni här.

Jersild utgår liksom Hedenius i sin religionskritik från Svenska kyrkan. Han ser på Svenska kyrkan utifrån ett ateistiskt perspektiv, medan jag och andra med mig som delar delar den kristna tron ser på den utifrån ett kristet perspektiv, men det hindrar inte att vi kommer fram till en viss samsyn. Jersild skriver:

Helvetet, som var på väg att avskaffas redan för hundra år sedan, finns knappast längre på Svenska kyrkans agenda. Inte heller tron på himlen och ett konkret liv efter döden tycks vara aktuell. Tongivande företrädare accepterar homoerotisk kärlek, äktenskapet är inte längre sakrosankt. Den drake Hedenius drog i härnad mot är på väg att förvandlas till ett sällskapsdjur.

Många troende kristna, också inom Svenska kyrkan skulle nog bejaka att det finns ett uns av sanning i Jersilds karakteristik, även om man inte skulle uttrycka sig så kategoriskt. Jersild tycker detta är bra, eftersom han över huvud taget inte tycker om religion och kristen tro. Från kristet håll menar man att sådana tendenser är ett avfall, och att det är viktigt att en kyrka som skall ha en relevant roll i samhället måste vara tydlig i tro och förkunnelse även om det väcker anstöt. Aposteln Paulus skriver: "vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna" (1 Kor 1:23-25).

Utanför  Sveriges gränser märker Jersild att religionen fortfarande spelar en roll. Han ser den stora Katolska kyrkan som han kommenterar på följande sätt: "Påven förbjuder aborter och kondom med förfärande antal dödsfall som resultat. Alla de stora religionerna har sina dödspatruller som i Guds namn mördar oliktänkande". Det märkligt att han inte upptäckt att Katolska kyrkan finns i Sverige också. Är man lite insatt i katolsk tro, så förstår man att påven varken kan förbjuda abort eller preventivmedel. Däremot förvaltar han tillsammans med världens biskopar den kristna tron och utövar ett herdeansvar. (Se mitt tidigare inlägg Kyrkans kapital är de troendes förtroende.)

"Alla de stora religionerna har sina dödspatruller..."  - Ytterligare ett exempel på P C Jersild svepande raljanta uttryck som i detta liksom i flera andra fall inte fångar in sanningen utan snarare vilseleder. Visst, det har dödats också i den kristna trons namn, Kyrkan har saker som den behöver be om förlåtelse för, men det beror i så fall på den mänskliga naturens bestialitet, inte på att kristendomen som sådan inspirerar till våld. Om vi skulle göra en balansräkning, så skulle man komma fram till att Kristendomen bidragit mycket mer till fred och försoning än den bidragit till att göra världen mera våldsam. P C Jersild bör också känna till att ett framträdande drag i Katolska kyrkan idag liksom i kristenheten i stort är att inte förneka, utan bejaka och be om förlåtelse för det som varit fel. I encyklikan UT UNUM SINT uppmanar påven Johannes Paulus II alla kristna att erkänna sina misstag, förlåta och försonas. I mars 2000 bad han i Jerusalem om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider. Kristna vallfärdar idag till de tidigare koncentrationslägren och håller under tårar gudstjänster och ber om förlåtelse för vad som skett. Visserligen är dagens människor inte direkt ansvariga för vad förfäderna brutit, men det finns en praxis som växer fram att vi nu levande ställföreträdande tar på oss historiens synder och går in i en försoningsprocess. Teologen Peter Hocken har skrivit en intressant artikel om detta: Att göra bot för historiens synder. Den finns översatt till svenska.

Den kristna värdebasen är grunden för vårt tänkande i västvärlden, därifrån har vi hämtat vårt koncept av de mänskliga rättigheterna. Kristendomens förståelse av begreppet synd är också mycket fruktbart. Synden, att människan är fallen och felbar, är i själva verket grunden till all självkritik, och man skulle kunna säga att vetenskapens framväxt hänger ihop med detta, genom att söka kunskap bygger på att man får ifrågasätta tidigare uppfattningar. När man i andra kulturer ifrågasätter och kritiserar blir man kränkt. I kristet präglade kulturer vill man ta reda på om det ligger något i kritiken. På så sätt lär vi oss att ompröva och kunna ta in ny kunskap. Det är paradoxalt att den kristendom som varit grunden för vårt fria tänkande, våra mänskliga rättigheter och vår demokrati nu häcklas och förlöjligas.

"Religionens återkomst är en stark trend i dagens värld, skriver Jersild. Han har helt rätt i detta. Tidigare fanns bland ateistiska vetenskapsmän och kulturradikaler en stark tro att vetenskapen skulle ta över och att religionen skulle självdö. Så är inte fallet. P C Jersild ser detta som helt och hållet negativt: "Religionernas negativa inflytande har inte avtagit utan tilltagit", skriver han. Människan är en förnuftig varelse, hon är också en religiös varelse. Det är inte rationellt att definiera bort religionen ur människans existens, det är helt enkelt en del av hennes verklighet. Religion, också kristen tro felaktigt uppfattad och tillämpad kan leda till mycket elände, liksom alla mänskliga aktiviteter som används på felaktiga premisser kan göra mer skada än nytta. Som troende kristen är jag  enig med Jersild om att man måste motarbeta oförnuft på alla områden, inklusive oförnuftigt och ansvarslöst utövande av religion. Människan är alltid ansvarig att bruka det skapade på ett sätt som leder till ökad humanitet och mänsklig utveckling. Detta är den kristna människans etos, och hon gör det utifrån övertygelsen att hon är skapad av en Gud som älskar henne och gett henne ett uppdrag att förvalta skapelsen.

Låt mig till sist citera den katolske prästen Anders Piltz i tidskriften Signum:

"Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med intelligens och moraliskt ansvar."