Signaturen Kristina undrar över Jesusmanifestationen och undrar vad Sjöbergs fina ord om ekumenik betyder och vad som står bakom. Hon skriver: "Jämför med orden och andan i SKR:s manifest, ÄR DETTA SANKTIONERAT FRÅN OVAN?"
Detta är en bra fråga som föranleder mig att reflektera över olika former av ekumenik, där man kan skilja på strukturell och spontan sådan. Strukturell ekumenik baseras på ett formellt samarbete mellan samfund organiserat inom en formell struktur. Exempel på detta är Sveriges Kristna råd eller samverkan mellan fria pingstförsamlingar i FFS. Spontan ekumenik uppstår som fria samverkans-initiativ mellan kristna inom olika samfund. Det finns otaliga exempel på detta i Sverige, ett exempel är att KKS, Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige samverkar med S:ta Clara kyrka (Svenska kyrkan) i Stockholm kring gemensamma bibelstudie-och bönekvällar under hösten. Det finns många bönegrupper som är ekumeniskt sammansatta, och Jesusmanifestationen så som den gestaltades år 2008 får väl betraktas som ett sådant spontant initiativ också, även om många samfundsledare deltog i föreberedelsearbetet. Vad Stanley Sjöberg nu föreslår är som jag tolkar det att Jesusmanifestationen skall fortsätta på ett mera strukturellt sätt med formaliserat samarbete på samfundsledarnivå.
Frågan om Jesusmanifestationen är sanktionerad från ovan kan förstås på två sätt, möjligen är frågeställaren medveten om detta och väljer att denna dubbeltydighet skall kvarstå för att ge en djupdimension åt frågan, eller så avser hon en mer konkret betydelse. Jag reflekterar över frågan utifrån den dubba betydelsen:
Från ovan - att det är Guds vilja och ett initiativ INSPIRERAT AV DEN HELIGE ANDE: Jag tror att alla som med glädje och energi engagerade sig i Jesusmanifestationen svarar JA på den frågan. Ingen kristen människa skulle orka lägga ner så mycket energi och arbete på något sådant om man inte uppfattade att det var från Gud. De två nyckelorden för Jesusmanifestationen ENHET och EVANGELISATION är båda grundläggande för kristen tro, det finns inget kristet samfund som hävdar att kristna inte bör samverka eller att man skall "sätta ljuset under skäppan" och ligga lågt med att förkunna Jesus i samhället.
Från ovan - att det är sanktionerat av de enskilda samfunden och/eller etablerade formella samarbetstrukturer (SKR): Jesusmanifestationen 2008 måste betraktas som en spontan aktion, något formell behandling av frågan har mig veterligen inte skett inom SKR, i vilken omfattning frågan om deltagande har varit uppe till behandling i olika samfunds ledningar vet jag inte heller. Jag antar att personer från de samfund som deltagit gjort det utifrån övertygelsen att de inte gör något som inte gillas av samfundsledningen. Jesusmanifestationen har varit föremål för diskussion i den allmänna debatten, och synpunkter för och emot har framkommit, men jag känner inte till att något samfund eller formell samarbetsstruktur officiellt uttalat något fördömande. Jag själv, aktiv inom KKS, Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige deltog aktivt tillsammans med flera ledande personer inom KKS. Diakon Pancho Chin A Loi, ordförande i KKS talade på Medborgarplatsen, och Lillemor Hallin talade i Humlegården. Romersk katolska kyrkan i Sverige under ledning av biskop Anders Arborelius hade inte fattat något beslut om att deltaga som samfund, men biskopen var givetvis informerad om att KKS och många andra enskilda katoliker deltog och var helt införstådd med detta. Jag träffade också många deltagare från KKS motsvarande organisation i Svenska kyrkan, OAS-rörelsen, och på samma sätt antar jag att ingen kyrkoherde, biskop eller ärkebiskop har några formella invändningar mot deras deltagande.
Är det bra eller dåligt med spontana manifestationer av typ Jesusmanifestationen? Jag ställer frågan, för jag anar ett uns av kritik i signaturen Kristinas fråga. Låt mig reflektera över detta med mitt eget samfund, Katolska kyrkan, som utgångspunkt. Många kanske tror att Katolska kyrkan är en rigid centralstyrd organisation där det är reglerat in i minsta detalj vad medlemmarna får och inte får göra. Inte alls så. Det centrala innehållet i tron och sakramenten förvaltas av läroämbetet, men inom den ramen finns det otaliga spontana initiativ på det andliga och socialaplanet från katoliker, såväl lekmän som präster och ordensfolk. Det är inte så att den lokale biskopen eller påven och ämbetsmännen i Vatikanen strängt vakar över varje steg en katolik tar. Tvärtom, det ingår i katolsk lära att varje döpt kristen har den Helige Ande och är delaktig i det allmänna prästadömet. Det innebär att man både har rätt och plikt att handla efter sitt samvete och efter det som den Helige Ande inspirerar till. När en spontan rörelse uppstår, så är det inte biskoparnas och läroämbetets första impuls att misstänksamt granska om det är juste. Inte heller är man snabb med att uppmuntra sådana nya initiativ, utan man låter det vara och låter tiden visa vilka frukter som kommer ut av det hela. Man förutsätter att lekmän agerar i lojalitet med Kyrkan och under den Helige Andes ledning. Först så småningom kanske man väljer att ta ställning, om det uppenbart är frågan om en heresi eller något som strider mot Kyrkans grundläggande lära måste man klargöra detta, om det är något som man bedömer verkligen är från Gud och uppenbarligen bär goda frukter i form av tillväxt i tro hopp och kärlek, ökad helgelse etc. så kanske man väljer att aktivt stödja det. Ett exempel är den Karismatiska förnyelsen som tog sin början i USA åren efter Andra Vatikankonciliets avslutning, det började i en krets studenter i Pittsburgh och spred sig sedan som en löpeld över Katolska kyrkan i hela världen. Många präster och biskopar kom med och uttalade sitt stöd, och till sist fick rörelsen ett officiellt erkännande i Vatikanen.
Så tror jag också det måste fungera i det ekumeniska sammanhanget. Strukturell ekumenik är bra och nödvändig, men den får inte förkväva de spontana initiativen. Svaret på frågan i rubriken måste alltså vara, inte strukturell ekumenik eller spontan ekumenik, utan båda och. Den strukturella ekumeniken måste med nödvändighet arbeta långsammare och erbjuda en struktur för att inte släcka Andens liv i kristenheten. Det gäller att inte bygga upp en rigid struktur för att bevara status quo och svartsjukt bevaka de andra samfunden så att de inte tar några "marknadsandelar" från oss själva. Om man vill vara elak mot Charta Oecumenica skulle man kunna säga att det finns sådan tendenser i texten, om man vill se det mera positivt, så kan man hoppas att chartan just är ett uttryck för vad Anden säger till kristenheten idag: En enda kyrka, var ett salt och ljus i världen, var öppen för den Helige Andes ledning.
Jesusmanifestationen tas inte emot med öppna armar av alla kristna. Vissa kristna bejakar initiativet med glädje, medan vissa är skeptiska eller till och med avståndstagande. Det tycks vara något som väcker strid. Jag vill återkomma till mina tankar angående detta i ett senare blogg-inlägg, men det här inlägget har redan blivit allderles för långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar