Andra Vatikankonciliet hade en mycket tydlig syn på Kyrkan som Guds folk. Alla kristtrogna, från påven och biskoparna till de sista lekmännen är alla unika och oumbärliga byggstenar i den levande organism som utgör kyrkan. Detta är en vacker och konstruktiv syn som också är biblisk. Jämför Paulus: Kyrkan liknas vid Kristi kropp i vilken vi alla är lemmar (1 Kor 12:12 ff ). Men det är inte en tanke som slagit igenom i medvetandet hos den sekulariserade allmänheten eller hos kulturradikala ateister eller ens hos de stora massorna av traditionellt kristna som inte gjort ett medvetet existentiellt val för Jesus i vuxen ålder.
Är man välvilligt inställd till Kyrkan är bilden istället en hierarkisk kyrka av proffs som servar oss vanliga människor med religiösa värden, som vi kan komma i åtnjutande av vid dop, bröllop, begravningar, kanske också vid stämningsfulla kyrkobesök under påsk, advent och jultiden. Är man inte välvilligt inställd är bilden en kyrka av klerker som strävar efter makt och kontroll över de enskilda människorna och som dikterar vad de skall tro och hur de skall leva. Detta vare sig maktutövarna är i gestalten av ornatprydda biskopar eller salvelsefulla frikyrkopredikanter som bygger upp sina glassiga mega-kyrkor. Katolska kyrkan särskilt brukar betraktas som en jättelik centralstyrd koloss som detaljreglerar och styr allt, från tillsättningen av lokala biskopar till den enskildes sexualliv. Paradoxalt nog framstår Katolska kyrkan i mångas ögon som en organisation som inte tillämpar den princip som man själv lyfter fram i sin sociallära, nämligen subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att beslut bör fattas på lägsta effektiva nivå.
Klaus Misgeld gör i tidskriften Signum en del mycket intressanta reflektioner om makt och auktoritet i Katolska kyrkan. Han gör det utifrån allmän organisationsteoretisk kunskap. Som teoretiskt underlag nämner han Demokratiutredningen som avsatte, 32 småskrifter och 13 forskarvolymer som underlag för slutbetänkandet (SOU 2000:1). Reflektionerna handlar om dialektiken mellan centrum och periferi, ledarskap och att vara ledd, central styrning och lokal autonomi.
Misgeld konstaterar att centralism alltid är en frestelse hos stora organisationer och att "världslig" centralism också nästlar sig in i kyrkligt tänkande. Det romerska rikets statsuppfattning och regleringsiver har gått i arv – i de sekulära staterna såväl som i Romersk katolska kyrkan. Jag förmodar att det är denna centralism som en del av Katolska kykrans frikyrkliga kritiker ser när de kritiserar den nya ekumeniken och varnar sina frikyrkliga bröder och systrar för att "hoppa på tåget till Rom".
Misgeld skriver:
"I likhet med nationalstaten Sverige, med sin tendens till stark centralisering, har även katolska kyrkan som organisation, dock med global räckvidd, ett legitimitetsproblem. En världskyrka som inte ger ett rimligt medansvar åt sina lokala organ, vilka står de troende nära, liksom åt de enskilda troende själva, (utan att man behöver tala i termer av ’autonomi’) riskerar att förlora i förtroende. Det handlar här alltså inte om kristendomens grundläggande trossanningar, inte om påvens ställning och ofelbarheten, inte om konciliers läroauktoritet, utan om ett hierarkiskt tänkande som griper in på områden som inte alls eller enbart perifert har med kyrkans tro att göra. Sådana ingripanden kan leda till förlorat förtroende, vilket i värs-ta fall får mer djupgående och fatala konsekvenser: passivitet och främlingskap, men även tvivel på kyrklig auktoritet på mer centrala trosområden och till slut likgiltighet inför tron som sådan. I bästa fall leder sådant kyrkligt maktspråk till milt överseende leenden, i sämsta fall till utanförskap. Man behöver inte resa till Rom för att studera fenomenet. Även företeelser i lokala församlingar och föreningar kan duga som illustration."
Katoliker i allmänhet verkar inte särskilt förslavade, tvärtom är de oftast självständiga och utåtriktade människor. En del har reflekterat och gjort ett djupare existentiellt val, andra lever kanske mer oreflekterat och är katoliker av tradition. Mera eller mindre reflekterat lever de efter sitt samvete, många följer inte kyrkans bud när det gäller äktenskap och familj, preventivmedel, abort etc, en del menar att de lever efter sitt samvete ändå, andra bejakar kanske kyrkans bud som ett ideal men accepterar sig själva som bristfälliga människor som ändå lever så gott de kan.
I en kultur som är så inriktad på individen, så mycket emot traditionella kristna värden när det gäller äktenskap och familj och livets skydd också innan födelsen, så skulle Katolska kyrkan aldrig kunna omfatta en miljard troende om det inte fanns en annan kraft som förenar. Så vad är hemligheten? Det handlar om tron och den Helige Ande som förenar de troende, inte bara i Katolska kyrkan utan i världskristenheten i stort. Det måste helt klart finnas ett ledarskap i Kyrkan, det accepterar alla katoliker. Tron har givits av Kristus som gett Petrus och de andra apostlarna och dess efterträdare, påven och biskoparna i uppdrag att förvalta den och förmedla den åt mänskligheten genom alla tider samt att vara herdar för de troende.
Troende accepterar att det finns ett sådant ledarskap i kyrkan, men samtidigt är det en grannlaga sak för kyrkans herdar att förvalta detta uppdrag. Om mänskliga maktanspråk kommer in och tar över, så går det galet, då förloras förtroendet, och man har inga kristtrogna att leda. Som Misgeld så klokt skriver:
"Kyrkans uppgift i en sekulariserad värld är svår nog när det gäller att hävda den kristna tron och dess krav, rättigheter och skyldigheter. Desto viktigare är det att ta till vara kompetensen hos alla dem som vill leva denna sin tro, alla de ”vi” som tillsammans utgör kyrkan. Trons förkunnare måste förstå att det förtroende som de möter hos de troende är en gåva från dem. Utan denna gåva kan den auktoritet som givits av Gud åt kyrkans ämbete inte verka och bli till en förändrande kraft."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar