Församlingen enligt Lewi Pethrus och Katolska kyrkan

  Det är en händelse som ser ut som en tanke att tankesmedjan Aletheiia just nu publicerar ett inlägg från gästbloggaren Sven-Erik Sköld (pingstvän) om Bo Hörnberg, tidigare föreståndare för Pingstförsamlingen i Jönköping, samma församling vars nuvarande föreståndare föreslås till ledare för Pingst FFS. Hörnberg var medarbetare till Lewi Pethrus som han tog mycket intryck av och han utvecklar tankar om försmlingens/kyrkans väsen och varnar för överorganisation. Hörnberg dog 2006 89 år gammal.

Intressant nog förutspådde redan Lewi Pethrus att i tredje generationen pingstvänner skulle uppstå strömningar att göra Pingströrelsen till ett samfund. Ett samtal mellan Bo Hörnberg och Lewi Pethrus citeras där Lewi Pethrus säger till Bo:

“...din generation kommer att bevaras från en samfundsbildning av pingstförsamlingarna men generationen efter dig kommer att anstränga sig för att göra ett samfund av pingströrelsen. Denna idés eftersträvare kommer att göra det etappvis... Några av orsakerna till att de söker denna utveckling är att de inte tillräckligt satt sig in i hur Nya testamentets församlingsliv fungerade. De har inte heller varit med om att föda fram de fria församlingarna. De har ingen förståelse för vad som ligger bakom den verklighet att andliga ämbeten bär församlingen, det vill säga de män och kvinnor som utrustades och leddes av Gud och sökte hans ansikte.”

Lewi Pethrus representerar första generationen pingstvänner, Bo Hörnberg andra generationen och Pelle Hörnmark tredje generationen. I ett annat sammanhang skriver Lewi Pethrus:

"Varje församling bör vara självständigt men församlingarna bör ha gemenskap med varandra i Anden och kan också ha det i ett sådant fritt samarbete som förekom i den apostoliska tiden. Men vi behöver inte ha någon förening eller styrelse över församlingarna, utan alla kan fungera på samma fria sätt som under apostlarnas dagar. Den som ordnar en organiserad ledning över församlingarna kommer att splittra pingströrelsen.” (Samlade skrifter, artikeln “Spänningen mellan väckelsen och samfunden”, sid 179)

Gästbloggare Sköld kommenterar:

"Den framgång vi haft inom pingströrelsen har inte berott på att vi haft en överhet över församlingarna utan på att vi “haft Andens enhet genom fridens band”. Där har funnits en lokal medvetenhet och entusiasm om en Guds plan och ledning. Där har funnits en profetisk fri och stark övertygelse om Guds kraft och ledning. Vi har hållit samman även då vi haft olika uppfattningar."

Det han beskriver har varit Pingströrelsens styrka och signum, och också det som jag tror kristenheten i Sverige vill att Pingströrelsen skall fortsätta att bidra med till som en del av det gemensamma kristna arvet. Sköld är bekymrad över den nuvarande situationen:

"Nu däremot är sinnena splittrade och många pastorer, äldste och församlingar har därför glömt den värld som håller på att gå under. De som nu tänker ordna en organiserad ledning över pingstförsamlingarna, och säger sig tjäna församlingarna, kommer att splittra pingströrelsen ... När församlingen inte växer och Guds verks insats  i samhället förlorar kraft är inte lösningen på problemet organisation eller samfund utan Guds Ande och Ord in i våra liv."

Jag tror den bästa ekumeniska dialogen uppstår när varje rörelse eller samfund bevarar sin särart och lyfter fram det som varit mest nära det genuina andliga livet, livet i Kristus och den helige Ande och inte ersätter det med rent mänskliga påfund eller ekumeniska kompromisser. Lewi Petrus hade en vision av Kyrkan som den lokala församlingen. Det får gärna finnas samarbete mellan församlingar och att man hjälper varandra, men överorganisation och speciellt samfundsbildning leder till splittring. Källorna är Guds levande ord i Bibeln och den Helige Ande direkt mottagen i de troendes hjärtan. Något mer behövs inte.

Detta är en aktningsvärd och medveten syn på Kyrkan, som det kan vara intressant att jämföra med Katolska kyrkans syn: För Katolska kyrkan är Bibeln och den Helige Ande mottagen direkt i de troendes hjärtan också viktiga och nödvändiga källor, men enligt Katolska kyrkan finns det också ett av Kristus instiftat läroämbete i Kyrkan bestående av alla biskopar med Aposteln Petrus´efterträdare biskopen av Rom (påven) som samlande centrum. Enligt katolsk syn är Kyrkan skalbar. Kyrkan kan betyda världskyrkan med påven som ledare, det kan också betyda det enskilda stiftet som leds av biskopen, eller en enskild församling ledd av biskopens medhjälpare prästen, eller varför inte den lilla minikyrkan, den bedjande familjen eller bönegruppen. Men det finns ett organiskt samband mellan alla dessa nivåer, och petrusämbetet är nödvändigt för att upprätthålla denna organiska enhet.

Jag tror det är fruktbart med en dialog mellan dessa båda visioner av Kyrkan, de står inte så långt från varandra som man tror.
Säkert har en hel del överorganisation tagits i arv från romersk politisk tradition och tyngt ner Katolska kyrkan, vilket det gäller för Kyrkan att skilja ut från det uppdrag hon mottagit av Kristus. Här är också Lewi Pethrus tankar relevanta: Rent världslig organisation som inte är från Gud tynger ner och splittrar kyrkan. Samtidigt finns et inom Katolska kyrkan en 2000-årig erfarenhet hur man bevarar ordet och tron och vidmakthåller enheten. Precis som mellan äldste i pingstförsamlingar är ledstjärnan för världens biskopar i gemenskap med påven att "bevara Andens enhet genom fridens band".