Detta med de messiastroende judarna, eller de judekristna är ett intressant tema som blir alltmer viktigt i den ekumeniska förståelsen av Kyrkan som Kristi kropp. En av talarna på Oasmötet i Borås, Israel Pochtar tillhör denna växande skara som erkänner Jesus som den Messias som judarna väntat på. Israel Pochtar berättade på onsdagskvällen mycket intressant om detta.
Judekristna församlingar finns främst i USA, i tidigare Sovjet-staterna och i Isrsel. Det är inte bara en ny grupp i den kristna gemenskapen, utan de har en nyckelroll i den ekumeniska processen. Kyrkan, Kristi kropp, blir inte hel förän denna del är på plats. Judekristna tycks utgöra en slags katalysator i ekumeniken mellan olika delar av Kristi kropp. Katoliker och evangelikala, t.ex. har kanske inte en naturlig fallenhet för att samarbeta, utan det uppstår lätt spänningar och konkurrens när de är tillsammans, men när judekristna finns med i den gemenskapen också, så är det som om ekumeniken faller sig mera naturligt, alla våra stridsfrågor som gör att var och en håller sig på sin kant känns plötsligt så futtiga i förhållande till den större och viktigare uppgiften att ena och hela Kristi kropp.
Pochtar förde oss i sitt anförande igenom Bibeln och den tidiga kristna historien. Som vi alla vet var de första kristna judar, det var först senare som "hedningarna", icke-judarna, kom in i bilden. Under sina missionsresor runt Medelhavet vände sig Paulus alltid först till judarna på de orter han kom till, det var först när dessa försmådde evangeliet som han vände sig till hedningarna. Så småningom går det upp för Petrus att Gud inte gjorde skillnad på judar och icke-judar, evangeliet var öppet för icke-judarna också utan att de behövde omskära sig och anta judiska seder. Judar och hedakristna var kallade att höra samman i Kristi kropp. "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i samma löften som vi", skriver Paulus i Ef 3:6. Men på ett tidigt stadium uppstod splittring mellan judar och hednakristna, och den judekristna delen av kyrkan försvann. Den s.k. ersättningsteologin uppstår, och här har vi några av de sorgligaste och mörkaste kapitlen i den kristna kyrkans historia. Ett sådant kapitel är Marranos, judar i Spannien och Portugal och deras kolonier som tvångskonverterades och tvingades överge sina judiska seder och bruk. De som inte gick med på det tvångsförvisades, många torterades och även dödades. Såren efter detta lever kvar än idag och behöver helas.
Men Gud har inte förskjutit sitt folk (se Paulus brev till Romarna kap 11:1 ff). Om oss "hednakristna" skriver Paulus: "Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd." (Rom 11:24). De "äkta grenarna" är Israels folk. Kristen enhet förutsätter därför också en försoning mellan kristna och judar. Praktiskt taget alla kyrkor och samfund söker idag denna försoning med det judiska folket.
Under det första konciliet i Jerusalem (se Apg) bestämdes att hedningar som blev kristna inte behövde anta judiska seder och bruk. Det är paradoxalt att de judekristna därefter har utmönstrats ur kyrkan, och att det istället blev så att judarna var tvungna att avsäga sig judiska seder för att inlemmas i Kyrkan. Det finns en ekumenisk rörelse som heter TJCII: Towards Jerusalem Council II eller Mot andra Jerusalemkonciliet. Visionen är ett andra ekumeniskt koncilium i Jerusalem där de judekristna rehabiliteras och att det fastslås att judekristna är en del av Kristi kropp, t.o.m den viktigaste och ursprungliga delen av kroppen och att de självklart hör hemma där utan att de behöver ta avstånd från sin judiskhet och sina judiska seder. För att detta skall bli möjligt krävs ett djupt helande av alla de sår som uppstått genom vad Kyrkan förbrutit sig mot judarna i historien. Johannes Paulus II började ett sådant försoningsarbete, men det är en process som behöver fortgå och fullbordas.
Några hållpunkter i försoningsprocessen med judarna som inleddes under 1900-talet:
- 1948 då staten Israel utropades fick judarna på nytt ett eget land. Vid kyrkornas Världsråds möte det året fastslogs ett kraftigt avståndstagande från antisemitismen.
- 1969: Lutherska Världsförbundet tog avstånd från alla Luthers antisemitiska uttalanden.
- 1965: Andra Vatikankonciliet slår fast i en deklaration att judarna är Guds älskade folk och att Gud aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11.29)
- 1986: Johannes Paulus II besökte synagogan i rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder.
- 1995: Johannes Paulus II´s apostoliska skrivelse Ut unum sint: Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas.
- 2000: Johannes Paulus II besöker i mars Jerusalem. Han bad där om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.
- Idag: Kristna vallfärdar till de tidigare koncentrationslägren och till andra platser där judefientliga handlingar begåtts, de håller gudstjänst och ber under tårar om förlåtelse för vad där skett. kristna i alla läger ber i många sammanhang och på många platser judarna om förlåtelse för kristenhetens synd mot dem.
_______________________________________________
Referenser:
- Juster, Hocken: The Messianic Jewish Movement
- Hocken: The Marranos: A History in Need of Healing
- Peter Hocken: Vikten av den judiska närvaron i relationen mellan olika kristna grupper (Video, Livets ord Uppsala)
- Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder, (artikel i Signum)
Posted 2009-7-24 13:29 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar