Bengts blogg2: Fördomar och minoritetsförtryck försvinner inte för att man försöker tvinga folk att tänka queer

tisdag 28 juli 2009

Fördomar och minoritetsförtryck försvinner inte för att man försöker tvinga folk att tänka queer

All denna upptrissade uppmärksamhet kring pride gör homosexuella en björntjänst. Nya Wermlandstidningen slår huvudet på spiken när man skriver:

I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ”den som inte är med oss är emot”-attityd.

Pride som idé är inte dum, så länge homosexuella varit en dold grupp med mycket fördomar mot sig är det bra med uppmärksamhet som synliggör och motverkar fördomar och hjälper till att stärka stotheten över sig själv som den människa man är. Med det jippo pride blivit, kanske inte främst genom arrangörerna själva, utan genom det upptrissade intresset från media och kulturelit så bidrar det nästan till att skilja ut hbt-gruppen som en udda grupp i samhället.

Göran Hägglund stack ut huvudet i Almedalen där han talade om vänsterns förakt för den vanliga människans verklighet och "kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget.." Tufft, lite fyrkantigt, fräckt kan man tycka, men en formulering som tog skruv. Och helt fel ute är han inte. DN är däremot helt fel ute när man i dagens huvudledare anklagar Hägglund för att genom sitt uttalande angriper "försöken att ersätta gamla inskränkta värderingar med upplysning och tolerans".

DN gör sig löjlig över heteronormen och tar till det vanliga propagandaknepet att reducera heteronormen till ett småborgerligt kärnfamiljsideal och låter ledaren ledsagas av en glassig bild på en "lycklig kärnfamilj" med mamma pappa och två små barn från 40-eller 50-talet. Men heteronormen handlar om så mycket mer än så. Även hbt-personer har ju faktiskt en mamma och en pappa att tacka för sin existens. Antropologiskt är vi skapade som man och kvinna, och att det skall till en av varje kön för att frambringa en avkomma är ett faktum, och majoriteten av människor är faktiskt heterosexuella, konstigare än så är det inte. Därför blir det nog svårt för dessa åsikts- och normpoliser att indoktrinera bort vanligt folks föreställning om hetero som något normalt. Yvonne Ruwaida är definitivt fel ute då hon på Newsmill efterlyser en normkritisk myndighet i Sverige. Hon skriver : "Sverige behöver en myndighet för lika rättigheter som kan garantera kontinuitet i det normkritiska arbetet. Alla samhällsområden bör granskas ur ett normkritiskt perspektiv och den nya myndigheten borde få i uppgift att bevaka, utbilda och informera i syfte att förändra där det behövs". Detta var väl inte så klokt tänkt. Vilken storebror skall skall diktera normerna eller säga vilka normer som skall förbjudas? Räcker det inte med FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna och en pågående demokratisk diskussion om värderingar i vårt samhälle?

Fördomar, mobbning och förtryck av minoriteter har förekommit i mänsklighetens hela historia, det skall självklart motarbetas, men denna queer-ideologi som man vill genomdriva och tvinga på vanligt folk kommer inte att främja det syftet. Det är hjärtat som behöver förändras, och jag tror kristendomens inflytande i den västerländska kulturen har betytt ofantligt mer i detta syfte än kulturelitens "idisslande" av dessa frågor, vilket tvärtom motverkar sitt syfte genom destruktion av goda normer.

Det är på tiden att ifrågasätta den rådande diskursen som säger att hävdandet av heteronormen och familjens betydelse per automatik innebär en kränkning av minoriteteter som inte passar in i normen. Man kan mycket väl hävda familjens betydelse och att äktenskapet är mellan man och kvinna utan att det är kränkande mot dem som inte riktigt passar in i normen. Precis som blinda inte behöver känna sig kränkta för att de flesta anser det normalt att se, eller att vänsterhänta inte behöver vara kränkta för att majoriteten är högerhänta och detta anses som en normalt.

Främjandet av familjekonstellationen som en grundbyggsten i samhället är något som är till gagn för alla, även för sexuella minoriteter. Detta har alltid varit grundläggande i kristen antropologi. Henrik Tronet ställer sig kritisk till Svenska kyrkans ledning som nu är på väg att överge det traditionella äktenskapsbegreppet. Han skriver i SvD:

En kulturs grundläggande struktur är beroende av de sexuella kategorierna. Sexualiteten är av fundamental betydelse inte endast för de enskilda individernas liv, utan också för samhällsstrukturen och hur den erbjuder verkligheten till sina medlemmar. Den lobby som vill öppna äktenskapet för homosexuella, åstadkommer medvetet eller omedvetet en fundamental arkitektonisk förändring av hela förståelsen av den mänskliga naturen och av den helt grundläggande könsdifferentieringen. Deras tänkande som driver denna fråga innehåller motsägelser: De önskar att homosexuella par skall kunna omfattas av äktenskapslagstiftningen och bli en del av den äktenskapliga institutionen, samtidigt som deras grundläggande antropologi undergräver och tömmer hela institutionen på dess innehåll.

Antje Jackeléns svar på dagens Brännpunkt känns ganska krystat: "Kyrkans identitet sitter inte i synen på homosexualitet utan i evangeliet om Jesus Kristus". En truism, och Tronet har inte heller påstått att det handlar om synen på homosexualitet, utan mera grundläggande antropologiska faktorer. Jackelén fortsätter: "Om Svenska kyrkan efter många års reflektion nu... förändrar sin praxis så att också par av samma kön kan ingå äktenskap..." Detta är väl en förskönande omskrivning av verkligheten. Senast för något år sedan då välsignelseakten av homosexuella infördes sades väldigt tydligt att det inte innebar en förändrad syn på äktenskapet. Nu vill man göra en kovändning. Att förändra äktenskapets innebörd är ju inte alls förankrat inom Svenskas kyrkan ens och definitivt inte inom kristenheten i övrigt. Det känns mera som en politisk kupp och att vända kappan efter vinden än som den lugna slutfasen efter mångårig reflektion.

Stefan Swärd Lars Ewald Lenka Per Westberg Dick Erixon Dagen