Världen idag blir en alltmer angelägen tidning som breddar sitt innehåll alltmera med analyser, reportage, debatt kring centrala kristna teologiska och kulturella frågor och samhällsfrågor. Jag ser alltid fram emot de dagarna tidningen kommer i brevlådan och brukar läsa den innan jag öppnar DN.
I dagens nummer inleds en artikelserie om Den moderna kristenhetens kris signerad Ulf Ekman. Artikeln har tidigare varit publicerad i Keryx. Ulf Ekman har mycket att säga om det kristna Sverige, särskilt då om frikyrkligheten, men mycket av vad han skriver har relevans för hela det kristna Sverige.
Ekman konstaterar att kristendomens inflytande i samhället har drastiskt minskat. Man skall inte bedra sig av det faktum att kristna i vissa sammanhang tolereras i det offentliga rummet. Det behöver inte betyda att kristna har ett reellt inflytande, utan endast att de tilldelas en statistroll på den kulturella mångfaldens scen. Ulf Ekman menar att väckelsekristendomen själv i realiteten bidragit till sekulariseringen och kristendomens minskande inflytande genom att ha hjälpt till att bereda marken för de som vill ha bort den kristna trons inflytande från samhällslivet. Det har skett genom den starka fokuseringen på individen och trons privatisering.
Det är viktigt med självkritik. I frikyrkligt sammanhang talas ofta om Andens tilltal, och i ansträngt entusiasmerande ordalag talas om väckelse, samtidigt som man ser väldigt lite resultat i förhållande till de kraftiga entusiastiska ord som används. "Är det vi rör oss med i vårt tänkande ett Andens tilltal eller ett allmänt önsketänkande, byggt på nostalgiska känslor", frågar sig Ulf. Frågan måste få ställas, och det är viktigt med en reflekterande självkritik om sådana ting om man inte skall hamna i självbespeglande drömmerier långt borta från kontakt med den verklighet man säger sig vilja evangelisera.
Inom Katolska karismatiska förnyelsen finns också risk att hamna i sådana självbespeglande önskedrömmar, men det finns av tradition inom Katolska kyrkan en vana vid självkritik, reflektion och att "pröva andarna", vilket immuniserar mot alltför stora dikeskörningar. Frikyrkligheten, menar Ulf, är präglat av väckelsescenariot som paradigm, med de stora väckelsevågorna som norm, och där är risken stor att man nostalgiskt permanentar vissa metoder och lyfter upp dem till en slags kyrkoidentitet istället för att se att det är en ny tid och att Gud kallar oss att verkar på annat sätt nu.
Ulf Ekman menar att man måste ha långsiktiga perspektiv och inte gräva ner sig i nuet. Långsiktigheten handlar om hur man förmedlar evangeliet från en generation till nästa, ett perspektiv som nästan aldrig finns med i väckelsekristendomen. När detta långsiktiga perspektiv saknas, och den förväntade väckelsen i nuet uteblir, så blir resultatet en andlig trötthet. Om man inte lämnar sitt kristna sammanhang lever man kanske kvar där i en maskerad världslighet, det sker en inre sekularisering inom de kristna samfunden.
Ulfs slutsats: "Om paradigmet är felformulerat och förväntningarna är för höga och för kortsiktiga, så uteblir resultatet och istället inträder förvirring. Är det här många inom frikyrkligheten befinner sig idag?"
Jag tycker det är oerhört uppfriskande och viktigt att en kristen ledare kan vara självkritisk och utmana på detta sätt. Om kristenheten vågar reflektera över dessa laddade och känsliga frågor, det är ett tecken på hopp för framtiden. Om vi sopar dessa frågor under mattan och bara solar oss i glansen av fenomen som den nya ekumeniska öppenheten, att vi kristna samsas kring fantastiska manifestationer som Jesusmanifestationen etc. så kommer vi att hamna i en krisartad återvändsgränd.
Ulf Ekman har helt rätt i att vi måste ta tag i dessa frågor och tala om dem. Och det är inte så att det bara är frikyrkans problem och att vi katoliker kan slå oss för bröstet och säga att allt är så bra hos oss. Istället för att konkurrera och jämföra oss med varandra, så måste detta självkritiska samtal föras samfundsövergripande i det nya ekumeniska klimat som finns idag. Det behövs ett medvetandegörande, och det behövs förgrundsgestalter som höjer sig över det egna samfundets ankdammsperspektiv och blicka lite vidare och lite längre. Jag ser fram mot Ulf Ekmans kommande två artiklar i denna serie. Nästa publiceras på fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar