Ett tecken på det nya ekumeniska klimatet är att också frågor lyfts upp till diskussion där skillnaden mellan samfunden är stor. Jag har länge väntat på att någon från frikyrkligt håll skulle ta upp och diskutera avlaten, ett bruk som i alla tider praktiserats av Kyrkan och som praktiseras även i vår tid. Så har också skett. I Världen idag 3 juni uppmärksammar Henric Staxäng det katolska avlats-praktiserandet och kommer med välkänd evangelikal kritik. (Jag säger inte protestantisk kritik, Luther var inte emot avlaten som sådan, utan det krämaraktiga handlandet med avlatsbrev, vilket förfelade hela dess syfte.) Maria Hasselgren, informationssekreterare på Stockholms Katolska stift bemöter på ett bra och informativt sätt kritiken i ett svar i dagens nummer av Världen idag.
Men jag har förståelse för Staxängs kritik, med Katolska kyrkans förkärlek för det konkreta och övertydligt pedagogiska kan det för ett nordiskt lutherskt kynne upplevas alltför gärningsinriktat. Som om det hokus pokus räckte att göra vissa gärningar för att uppnå frälsningen, som om tron inte spelade någon roll. Men detta är ett grovt missförstånd. Tron är en förutsättning för allt vi som kristna gör från den personliga bönen till att fira gudstjänst, be för sjuka och ta emot sakramenten. Tron är så att säga grunden för alltsammans. Annars blir det med oss som med trollkarlen Simon som ville köpa Guds gåva för pengar av Petrus: (Apg 8:9 ff) På det sättet kan vi inget uppnå.
I samband med Guds nåd talar vi dels om förlåtelse för våra synder, dels om helande av syndens konsekvenser. Jesu försoningsoffer på korset har utverkat förlåtelse för våra synder. (Detta är viktigt, även om Jonas Gardell i sin Jesus-bok bagatelliserar detta). Men frågan är om inte helandet och den omedelbara hjälpen till den nödlidande och behövande människan är ännu mer betonat i Bibelns framställning av Jesu liv än förlåtelsen. Däri har Jonas Gardell rätt. Detta kommer också till uttryck i bönen Fader vår: Det börjar med Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, ge oss vårt dagliga bröd. Detta är också grunden för att vi på ett enkelt sätt kan be Gud om hjälp i vår nöd i olika situationer i livet, be om helande, be för våra olika behov. Först därefter kommer bönen "förlåt oss våra skulder".
Men vi kan inte lura Gud. Både mottagandet av förlåtelse och böner för olika konkreta behov förutsätter givetvis hjärtats omvändelse och en ärlig strävan att vilja göra det goda och rätta. Det är i detta sammanhang man skall se avlaten som en konkret pedagogisk hjälp att ta emot nåden. Det är inte gärningen i sig som magiskt utverkar någonting, utan hjärtats tro där vi i gemenskap med Kyrkan gör detta. Därför har Staxäng fel i sak, men jag håller med honom att det finns en risk i att tillhandahålla liknande gärningar till moderna skeptiska människor utan att också förkunna en levande tro.
Maximilian Kolbe och de två kronorna (renheten och martyriet) Läs mera här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar