Rubriken är medvetet provokativt satt. Jag syftar på att det finns en ofta höljudd ekumenisk debatt där man tvärsäkert uttalar olika ståndpunkter och fördömanden om varandra, men jag tror att detta sjudande debattklimat på den allkrista svenska arenan i själva verket betyder att Gud gör något på djupet som vi som enskilda människor just nu har svårt att greppa, men som vi bidrar till genom att delta i samtalet. Det ekumeniska samtalet på internet och i den kristna pressen är livligt.
Eftersom Katolska kyrkan på ett helt annat sätt än tidigare kommit i fokus som en jämbördig medspelare på den allkristna svenska arenan, så handlar debatten givetvis mycket om hur man från protestantiskt håll skall se på den Katolska kyrkan, och debatten spänner över hela fältet från oengagerad tystnad eller nyfiken öppenhet till fientlighet och bortdefiniering av Katolska kyrkan från den kristna arenan över huvud taget. Det uppstår också spänningar inom den protestantiska kristenheten mellan dem som är öppna för Katolska kyrkan å ena sidan och dem som är kritiska till närmandet till "Rom". Oberoende av vilken grundinställning man har varierar också debattens kvalitet från rena fördomar, stolligheter och besserwisser-attityder till kunnighet, eftertanke och respekt för dem vars inställning man inte delar.
Jag tror det är bra att samtalet fortsätter trots att den spretar. Hellre en debatt med överdrivna övertoner än ingen debatt alls. Jag tror att man måste "gilla läget" och inse att vi alla döpta är Guds barn som är älskade av Gud, och om Gud älskar var och en av oss, vem är då vi att vi skulle hata eller förskjuta våra bröder och systrar? Dag Selander tillhör dem som försöker se hela spektret och att vi alla, från olika kristna traditioner från norr till söder i vårt avlånga land alla bidrar med våra byggstenar.
Andreas Glandberger ("Andy") tillhör dem som är kritiska till Katolska kyrkan, men han försöker vara det med kärlek och respekt. På sin hemsida presenterar han en bok av Tomas Dixon: "Enhet under Påven?" Frågetecknet antyder att författaren är tveksam till en sådan enhet, men samtidigt antyder frågetecknet att Dixon inte ser verkligheten i svart-vitt, vilket är en förtjänst. Alla kyrkor och samfund mår bra av konstruktiv kritik. Om vi kan komma ifrån hela den svartvita diskussionen om vem som har rätt och vem som har fel och i all ödmjukhet föra samtalet utifrån en grundläggande respekt och ett erkännande att vi alla hör till Kristi kropp så kanske vi kan börja lyssna till varandra och ta in kritik även om det kommer från andra samfund utan att vi behöver känna oss påhoppade och ifrågasatta i grunden.
Dixons tankar som refereras på Andys blogg är intressanta."(Den Romersk-katolska) kyrkohierarkin gör oss små och obetydliga. Vi är inte nog i oss själva, det räcker inte att vi är Guds barn”, skriver Dixon och frågar sig vad det innebär för vår självbild, vår gudsbild och vår demokrati. Även som katolik är det tillåtet och angeläget att reflektera över sådana saker. Och om Katolska kyrkan uppfattas på det sättet, så är det ett problem också för katolikerna, eftersom det försvårar ekumeniken, enheten och evangelisationen.
Men det är ingen sann bild av hur Katolska kyrkan ser på sig själv och sitt uppdrag som Dixon ger. All sann auktoritet och ofelbarhet i kyrkan har sitt ursprung i Jesus Kristus. Det är ett och samma utflöde av Guds frälsande nåd som alla får ta del av, från påven till varje döpt kristen. Alla är vi Guds barn som har fått ta emot nåden och uppenbarelsen. Denna auktoritet har alla döpta del i genom det allmänna prästadömet. Påven och biskoparna har tjänande uppdrag i kyrkan, och jag vet att både Johannes Paulus II och Benedikt XVI betraktade, betraktar sitt updrag med mycket stor ödmjukhet såsom ett tjänande uppdrag, inte att de vill se upphöja sig själva. Bara Jesus Kristus är kung skulle de säga.
Låt mig citera Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium), artikel 12:
De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27 kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen, ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor...
De gåvor genom vilka Anden uppenbarar sig, ges åt var och en för att vara till nytta (jfr 1 Kor 12:7). Dessa nådegåvor, antingen de är särskilt framträdande eller också mera oansenliga och allmänt förekommande måste tas emot med tacksägelse, emedan de är särskilt avpassade för och till gagn för Kyrkans behov. Men utomordentliga gåvor bör man inte eftersträva på ett obetänksamt sätt eller ovillkorligt av dem förvänta sig framgång för det apostoliska arbetet: att bedöma deras äkthet och rätta användning tillkommer Kyrkans föreståndare, dem åligger det på ett speciellt sätt, inte att utsläcka Anden, utan att pröva allt och behålla vad gott är. (jfr 1 Thess 5:12, 19-21).
Kan det sägas bättre: Alla nådegåvor, all auktoritet i kyrkan som tillkommer oss alla som Guds barn är ett utflöde av den frälsande nåd vi alla fått ta del av. Vare sig jag är påve eller en mera obetydlig medarbetare i Guds vingård är jag Guds barn och äger frihet och auktoritet genom detta och är kallad att ta ett ansvar och förvalta de gåvor och uppdrag jag fått. Anden håller allt samman och ger oss kraft och visdom att samverka så att kroppen blir en fungerande helhet.
Visst finns det mycket godtycklig maktutövning i kyrkan från präster som missförstår sitt uppdrag, och visst finns det många katoliker (och andra kristna) som inte har förstått att de är Guds fria barn utan abdikerar från ett ansvarigt kristet liv och frivilligt går in i en slags underordnad roll där de understödjer en felaktig hierarkisk bild av kyrkan. Detta måste vi vara öppna med och diskutera. Det är en katolsk diskussion, och det är en allmän-kristen diskussion som jag tror de som är utanför Katolska kyrkan kan bidra mycket till, genom att de ser på detta med friska ögon utan hemmablindhet. Av en slump hittade jag nyligen i min bokhylla en bok med texter från början på 1990-talet. Där hade jag strukit för bl.a. följande vilket kan vara ett inlägg i debatten:
"Det kan hända att någon oavbrutet deltar i kyrkliga föreningsaktiviteter och ändå inte alls är kristen. Det kan också hända att någon enbart lever av ordet och sakramenten och utövar den från tron kommande kärleken utan att någonsin ha visat sig i någon kyrklig rådsförsamling eller styrelse, utan att någonsin ha befattat sig med kyrkopolitiska nymodigheter, utan att ha deltagit och röstat i synoder - och ändå är denna person en sann kristen. Vi behöver inte en mänskligare utan en mer gudomlig kyrka, ty bara då blir den i verklig mening mänsklig. Och därför måste allt det i kyrkan som människor skapat förstås utifrån sin rent tjänande karaktär och träda tillbaka för det som är det egentliga och viktiga."
Vem tror ni har skrivit detta? Just det! Kardinal Joseph Ratzinger, då ledare för troskongregationen, nu påven Benedikt XVI. Boken heter Kallad till gemenskapmed undertiteln Att förstå kyrkan idag, och utgavs på bokförlaget Catholica 1997.
Ytterligare en kommentar till det all-kristna samtalet hittade jag slutligen på Teologiskt forum. Joel Halldorf har skrivit ett inlägg, Att tala sant och försöka förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar