fredag 5 december 2008

Andliga övningar för vår tid

  Ignatius av Loyola grundade Jesuitorden. Ännu 450 år efter Ignatius av Loyolas död är hans Andliga övningar fortfarande en vägledning för många, och intresset för övningarna tycks öka. I S.ta Eugenia katolska församling i Stockholm ges reträtter som baseras på övningarna. Ignatius genialitet låg i att han sakligt och nyktert iakttog andens rörelser och tecknade ner grundregler för att skilja på vad som är från Gud och inte. Övningarna kan för det oinvigde te sig exklusiva, för en andlig elit, men det handlar om principer som är giltiga för var och en som vill vara lyhörd för de strömningar som rör sig i själen. Gerard W Hughes till svenska översatta bok DEN GÖMDA SKATTEN är en guide till övningarna skriven för vanliga vardagskristna.

En människa genomgår utvecklingsfaser i sitt liv: barndom, ungdom, vuxenliv. Det motsvaras av element i den kristna tron: det institutionella elementet motsvarar barndomen, ett kritiskt element motsvarar ungdomens ifrågasättande och frigörelse, och slutligen det mystiska elementet som motsvarar vuxenlivets mognad. Enligt Hughes måste en funktionell tro innehålla en bra balans mellan alla dessa tre element.

Många fastnar i barn-stadiets ofullständiga gudsbilder, t.ex. den stränge iakttagande Guden som bevakar allt, och blir räddhågade, fundamentalistiska och försvarsinställda kristna, eller också tröttnar de på en gudsbild de inte själva kan ta till sig och lämnar aktiv kristen tro bakom sig. Men för den som önskar lämna barn-stadiet och utvecklas som kristen är Hughes bok en utmärkt vägledning.

En metod som Ignatius föreskrev var att meditera över bibeltexter och tänka sig in i scenen, att man är med, att man iakttar vad de olika aktörerna säger och gör och att man själv för samtal med Jesus. Varje kapitel innehåller förslag till bibeltexter att meditera över på detta sätt eller andra praktiska övningar. Boken går igenom de olika reglerna för andlig urskiljning som Ignatius ställt upp. Bara ett par smakprov: Fatta aldrig viktiga beslut under perioder av misströstan. Lika känner igen lika och olika ger konfrontation: Om vårt innersta är Guds-tillvänt åtföljs kreativa känslor handlingar och beslut av frid, glädje och lugn, medan destruktiva tendenser leder till oro. Omvänt, om vårt inre är Guds-frånvänt tröstar och uppmuntrar oss våra destruktiva tendenser, medan de skapande förmågorna inom oss besvärar och oroar oss med samvetskval och skuldkänslor.

Jag läste boken med stor behållning. Jag tycker att Hughes ger oss instrument att tolka de ofta oförsonliga och låsta meningsmotsättningar som finns mellan olika inriktningar inom kristenheten, liksom att hitta instrument för en fördjupad dialog mellan kristendom och sekulariserade moderna människor som är emot kristendomen, inte för att de är motståndare till tro och andlighet, men för att den kristendom de fått presenterad för sig har fastnat i det institutionella.

Det institutionella måste finnas och upprätthållas, det är ingen tvekan om det, och det är Kyrkans herdar och läroämbete som har till uppgift att upprätthålla detta. De flesta kristna kan bejaka detta och förena sin tro med en kritisk, vetenskaplig livshållning. En del inser inte detta, därav protester som t.ex. när den nytillträdde rektorn för Lunds universitet ifrågasattes bara av det faktum att han var kristen.  En del av dagens ateister tycks  vara intoleranta och fördomsfulla åsiktspoliser i full paritet med de värsta avarterna av den religiös fundamentalism som de kritiserar.

Det mystiska elementet måste alltid finnas med i en mogen kristen tro, det är det inre andliga rum vi stiger in i, bortom alla världsliga och politiska diskussioner.

Den integrerade vuxentron måste som sagt innehålla alla dessa olika element för att vara funktionell. Man kan fasta på vilket som helts av dessa olika stadier och därmed blir det obalans. Fyrtiotalist- och femtiotalist-generationen kanske har haft en tendens att fastna i det kritiska stadiet, blivit eviga protesterande demonstranter på barrikaderna, och vill slänga ut allt det traditionella utan att inse att man då slänger ut barnet med badvattnet, sågar av den gren man själv sitter på. Det institutionella elementet är det som ger Kyrkan dess tidlösa stabilitet och överlevnadskraft och förmågan att förmedla evangeliet genom seklerna. Kanske har vi här en bit av förståelsen till varför kristendomen på bara en generation förlorat sin funktion som kulturbärande element, inte bara i Sverige utan kanske snart i hela Europa. En annan bit av förståelsen invänder några, skulle kunna vara att konservativa, fundamentalistiska krafter lagt beslag på kristendomen, vilket framtvingat denna motreaktion. Kanske det, men hur det än förhåller sig, så är det nu tid att alla kristna samlar sig till en ny öppenhet där det kristna budskapet inte slängs över bord, utan fördjupas i de troendes hjärtan och att Kyrkan öppnar sig mot det moderna samhället och kan förmedla evangeliet med en ny kraft som blir verksam och når fram till dagens sekulariserade människor. Detta var väl det egentliga syftet med Andra Vatikankonciliet, ett koncilium vars intentioner kanske bara är genomförda till en bråkdel i kyrkan, kanske det är först nu den förändringspotential som konciliet öppnade för börjar märkas på allvar.

När jag söker efter Gerard W Hughes´namn på internet, så märker jag att han tidigare varit mycket uppmärksammad i Sverige. Det förekommer ett par artiklar om honom i tidskriften Trots Allt som vi nu sorgligt nog hör skall läggas ner. Se här och här.  Jag konstaterar också att han besökte Teologfestivalen i Uppsala i våras och att han då uppskattande uppmärksammades av Helle Klein.

Inga kommentarer: