I ett tidigare inlägg skrev jag om vissa prästers benägenhet att stödja blasfemiska bilder av Jesus, som Jesus i en erotiskt laddad scen med Johannes döparen, Jesus på korset med mussepigg-huvud eller Jesus på korset med en naken kvinnokropp. Kyrkan kan inte värja sig mot att konstnärer exploaterar bilden av hennes Herre på detta sätt, men Jesus tål att utsättas för detta, han har ju blivit utsatt för värre förnedring än så, och jag håller med Bitte Assarmo som skriver i Världen idag: "Naturligtvis spelar dessa trendanpassade platta utställningar ingen roll i det långa loppet. Faktum är att banaliteten i dem snarare för människor närmare den traditionella kristendomen... Så kanske kan Uppenbar(a)t ändå bli till viss nytta, då den väcker längtan efter den rena bilden av Guds son..."
Däremot kan man fråga sig varför vissa av Kyrkans män och kvinnor är så angelägna att föra in sådana nya bilder i den kyrkliga kontexten. Skall inte Kyrkan och dess herdar stå för den rena, traditionella Kristusbilden? Är det inte det som är essensen av vad Kyrkan vill förmedla och som människor intiutivt längtar efter och behöver? Åke Bonnier motiverar sitt stöd för de blasfemiska bilderna med att Jesus så helt identifierar sig med vår mänskligt fallna natur, att Kristus själv blir som en av oss. Detta är delvis en riktig teologisk tanke, men som här förs ett steg för långt, och då blir det fel. Stanley Sjöberg sätter ord på problematiken i en debattartikel i Dagen:
"I den större delen av den kristna gemenskapen innebär teologin om Kristi försoning att Jesus tog vår skuld och vårt straff, men att han också i dödsriket besegrade djävulens makt som "åklagaren" för att ge frälsning till oss alla. Det här är en övertygelse bland katolska teologer, ortodoxa och evangeliskt kristna genom hela historien och det som predikas globalt överallt där tron på Jesus förkunnas.
I Europa har dock en omskrivning av försoningsteologin allt mer börjat dominera. Det har blivit vanligt att försoningen framställs som ett accepterande av oss människor sådana vi är, utan behov av att bekänna skuld och behöva förlåtelse. Det är en nedmontering av trons värdegrund, då försoningen dessutom skulle innebära att Gud själv blir som vi och att Jesus kom för att göra synden acceptabel inför Gud."
Det tycks som om accepterandet av dessa för traditionellt troende kristna stötande Jesus-bilder hänger ihop med en liberalteologisk hållning, i vilket fall hör Åke Bonnier till den som inte sticker under stol med att han omfattar en sådan kristendomstolkning, men uttrycker ändå en acceptans för dem som omfattar en mera traditionsenlig kristen tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar