S:ta Clara kyrka en levande kristen församling

 

I söndags var jag i S:ta Clara kyrka, inbjuden att fira Carl-Erik Sahlbergs 40-årsjubileum som präst. Det var en fantastisk fest, hela kyrkan full på högmässan och sedan  fest med mat och tal och underhållning. Carl-Erik Sahlberg kom till S:ta Clara kyrka för tjugo år sedan, och som kyrkoherde där har han förvandlat denna storstadsförsamling till en levande kristen gemenskap, öppen för de mest behövande i samhället med en aktiv social verksamhet för hemlösa, prostituerade, missbrukare och andra människor på samhällets skuggsida.

Han har samlat kring sig många volontärer, organiserade i EFS-föreningen S:ta Clara kyrkas vänner som som nu upprätthåller verksamheten i församlingen, och tack vare dessa kan kyrkan fortsätta att hålla öppet i dessa tider då den ekonomiska krisen tvingar storstadsförsamlingarna att dra ner.

Detta är en kristendom som verkligen följer i Jesu spår. Jesus drog till sig de allra mest behövande och utstötta i samhället, och de flockades kring honom, så är det också i S:ta Clara kyrka. Carl-Erik är i sitt hjärta också ekumenisk, diakonin känner inga samfundsgränser, och den helige Ande, som han vittnar om är kraften som hjälpt honom i hans gärning som präst, känner heller inga samfundsgränser. Genom åren har vi inom karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan haft mycket samarbete med S:ta Clara och Carl-Erik, ett samarbete som varit mycket givande. Många gratulanter kom till festen från hela den ekumeniska kristenheten i Sverige. Carl-Erik har ett hjärta för var och en och är en stor inspiratör.

I samband med valet till ny ärkebiskop var han en av de nominerade. Om han blev vald hade säkert biskopshuset i Uppsala förvandlats till en plats för hemlösa och behövande, i samma anda som biskop Isidor i Sevilla på 600-talet om vilken det berättas att han hade ett stort socialt engagemang, och att man nästan inte kunde komma in i hans hus på grund av alla krymplingar och fattiga som han gav beskydd åt.