Jag var på midnattsmässan i Katolska domkyrkan på julnatten. Hemkommen hann jag se slutet på mässan från Vatikanen med påven på TV. På Juldagen var jag i högmässan kl 11.00 med biskop Anders Arborelius. Det känns stort att få vara med och fira denna för vår kristna tro centrala händelse. Det är gott att vara med familj och anhöriga på julen, men det känns också stort att vara med om att kollektivt fira denna för vår tro centrala händelse: Att Gud blivit människa. Kyrkan var fullsatt både på midnattsmässan och på juldagen. Biskop Anders sade att han önskade vi skulle begrunda hur nära Gud kommit oss människor genom detta nyfödda barn. Gud blev människa, kom in i vår värld. Vad innebär det för oss?
Nu under jultiden hör vi evangeliet förkunnat i ord. Det är viktigt, men lika viktigt är att förkunna evangeliet i handling. Vi kristna är kallade att genom kärlekens gärningar förkunna Guds kärlek till alla människor. Detta är vi ofta dåliga på. Vi går i kyrkan, lyssnar till evangeliet, och sedan går vi hem och lever ett liv i vårt materialistiska överflöd och glömmer vår nästa som behöver en hjälpande hand.
Vi har fått ett öppet brev från Taize-bröderna förmedlat av dess ledare broder Alois Loser. Det skrevs under ett möte i Kenya och kan inspirera oss att göra det vi kan för att bygga fred och förmedla kärleken.
Jag citerar ur brevet (fritt översatt):
"Profeten Jesaja skrev: 'De som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas' (Jes 40:31). Fler och fler människor tycks oförmögna att finna denna kraftkälla. Även namnet Gud förvanskas och missförstås eller också glöms det bort helt. Finns det ett samband mellan den tappade tron och förlusten av känsla för livet? Hur kan vi ta bort hindren, vilka de än är, som hindrar källflödet? Helt visst genom att vara uppmärksam på Guds närvaro. Där finner vi hopp och glädje. Så börjar källan flöda på nytt, och vårt liv får mening. Vi får förmåga att ta ansvar för vårt liv - att ta emot det som en gåva och i vår tur ge det vidare till dem som anförtrotts oss. Även om vår tro är liten, så händer ändå något med oss, en omvändelse då vi inte längre är centrerade helt på oss själva. Genom att öppna vårt hjärtas portar för Gud, så förbereder vi vägen för Gud att komma till oss.
Ja, Gud är närvarande i varje person, troende som icke-troende. Bibeln beskriver på sin första sida hur Gud blåser sin ande in i människan. Varje människa är inbjuden att fråga sig själv: Vilket steg framåt kan jag ta nu? Det handlar inte nödvändigtvis om att "göra mera". Vad vi är kallade till är att älska mera. Och eftersom kärleken kräver hela vår varelse för att uttrycka sig, så är det upp till oss att finna det sätt varpå vi kan vara uppmärksamma på våra medmänniskor som behöver oss, och att börja med det här och nu. Vi kan inte göra allt, men det lilla vi kan göra måste vi göra." Läs hela brevet (engelsk text).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar