I april 1994, för 15 år sedan påbörjades ett av vår tids bestialiska folkmord, det i Rwanda. Dessförinnan och innan de etniska rensningarna på Balkan fanns en slags optimism. - Att mänskligheten hade lärt sig av 1900-talets blodiga historia. Aldrig mer förintelsen! Aldrig mer Stalin! Aldrig mer Pol Pot och röda khmererna!
Idag vet vi bättre. FN står då liksom nu tandlöst. Inför våra ögon utspelar sig i Sudan övergrepp på civila som lägger ytterligare ett kapitel till världssamfundets och FN´s handlingsförlamning när det gäller att skapa fred och förhindra även de mest uppenbara och bestialiska kränkningar av människovärdet.
Roméo Dallaire var FN-general i Rwanda det ödesdigra året 1994. Med en liten grupp FN-soldater gjorde vad han kunde för att stoppa massmorden. Han rapporterade till sina överordnade om situationen och bad om förstärkning, men blev inte hörd. Han vill inte kalla sig hjälte. Varje dag lämnar honom hans samvete ingen ro och han funderar över hur han kunde ha gjort mera för att förhndra folkmordet i Rwanda. Om han bara lagt orden på annat sätt hade han kanske kunnat övertyga sina överordnade om vad som var på gång så att fler FN-trupper kunde ha skickats så att den brutala slakten på 800.000 tutsier och moderata hutuer kunde ha förhindrats. Det fanns tydliga tecken på vad som var på gång, gång på gång skickade han larmrapporter till sina överordnade och bad om fler trupper för att förhindra ett blodbad. Men inga trupper kom. Istället evakuerades all FN-personal och Dalliare beordrades också att dra sig tillbaka och evakuera sina trupper. Han vägrade lyda order då han visste att det betydde att det innebar att lämna den inhemska befolkningen åt en säker död. Det var också vad som skedde. Han och hans trupper fick bevittna ohyggliga scener, men lyckades också rädda kanske 30.000 personer från en säker död.
Idag är han en bruten man som lider av vad man inom psykiatrin kallar PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Han måste ta nio tabletter på kvällen för att slippa drömma om offrens ögon, ögon som undrar varför han inte gjorde sitt jobb och skyddade dem. Minsta lilla sinnesintryck som påminner honom om vad som hänt, t.ex. ljudet av en machete som delar en kokosnöt kan kasta honom in i ett helt okontrollerat tillstånd som kan leda till att han försöker ta livet av sig.
Han litade på FN och världsamfundet. Han var där på FN´s uppdrag för att skydda befolkningen. In på bara huden fick han känna på världssamfundets oförmåga eller ovilja att gripa in när det verkligen behövdes. Han uppvisade ett helgons mod när han vägrade att lyda order. Jag vet inte om han är medveten kristen eller inte, men människor som han illustrerar vad det innebär att ta på sig Kristi kors och hjälpa till att bära hans ställföreträdande lidande för världen.
Hur många gånger skall vi bevittna liknande saker? Hur kommer världsamfundet att hantera vad som händer i Dafur?
Posted 2009-4-8 7:27 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar