Just nu pågår en del intressanta debatter. Jonas Gardells bok har aktualiserat en mera allmän debatt om varför så många kända intellektuella blir kristna.
Se artikel på Newsmill av ateisten Lena Andersson. Alf Svensson har svarat henne. Se mina tidigare inlägg om Gardells bok och tillhörande kommentarer/debatt här och här.
Lena Andersson med flera ateistiska debattörer som vill debattera med kristna klagar över liberalteologernas undflyende omtolkningar av Bibeln. De vill hellre ha rejäla fundamentalister att debattera mot. hon skriver bl.a.:
- Applicerar man förnuft, rimlighet och logiskt resonerande på kristendomens idéer kallas man okunnig, och fundamentalistisk ateist av de liberala teologerna. Det vore oerhört hälsosamt om man från akademiskt-teologiskt håll började behandla kristendomen och bibeln enbart som en samling litterära myter...
- De troende teologerna verkar anse att det saknar betydelse att deras forskning vilar på postulat som inte stämmer. För det är trots allt så, att utan tron på Jesus och Gud, inget teologiskt slingrande...
- De bibelord som inte låter alltigenom bra för den moderna människan betyder alltid något annat...
- Den icke-troende förminskar gärna sin egen hållning, trots att det är den kunskapsteoretiskt rimliga, och upphöjer den troendes. Skälet är att man finner det underligt och lite genant att bildade människor två tusen år efter Jesus ägnar sitt liv åt vördnad för honom och hans ord.
Lena Andersson har en poäng, även om hon samtidigt slänger ut barnet med badvattnet. Det finns en anstöt i den kristna tron, så har det varit i alla tider, och så är det idag också. Anstöten idag är att många människor med en positivistisk naturvetenskaplig verklighetstolkning helt enkelt inte godkänner något som man inte kan se, ta på väga eller mäta. Man finner det dumt och genant. Ingen liberalteologisk tolkning kan genom "teologiskt slingrande" eller omtolkning av de bibelord som "inte låter alltigenom bra för den moderna människan" helt eliminera denna anstöt.
Låt oss stå för att kristen tro innebär en tro på något som är bortom här och nu, en tro på saker vi inte kan se, och en uppenbarelse med ett innehåll. Det finns fundament i tron, en uppenbarelse som Kyrkan fått ta emot och som hon förvaltar. Denna "trons skatt", som vi brukar kalla det i Katolska kyrkan är som en dyrbar gåva, det är något som vi fått ta emot och som vi på inget sätt skulle kunna ha hittat på eller uppfunnit själva.
En del ateistiska rationalister kommer nog alltid att betrakta troende människor som vidskepliga och oförnuftiga, precis som troende människor kommer att betrakta ateistiska rationalister som hopplöst insnöade i sin rationalism och missar en väsetlig dimension i livet. Religion och vetenskap står inte i motsatsförhållande till varandra, de representerar helt enkelt två olika sfärer av den mänskliga erfarenheten. Tron och förnuftet motsäger inte varandra. Man kan inte bevisa eller motbevisa Guds existens med vetenskap eller förnuft, men tron kan bli föremål för en reflektion grundad på förnuft och vetenskap. Detta är teologins område. Därför tycker jag Lena Anderssons förslag att den akademiska teologin skulle mönstra ut tron som något som är föremål för studium inte är bra.
Påven Johannes Paulus II gav ut en rundskrivelse om detta ämne: Fides et Ratio, Tron och Förnuftet från 1998. (Se anmälan i Signum). "Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen..." Så börjar påven sin rundskrivelse. Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell. Påven drar ut till försvar för förnuftet. Han framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.
I ett centralt avsnitt i encyklikan skriver påven:
"Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer..." (nr 33)
Påven Benedikt XVI tog upp samma ämne vid en akademisk föreläsning i Regensburg 2006, en föreläsningen som också var en vidräkning med allt religiöst motiverat våld, också inom kristendomen. (Därför var det paradoxalt att han fick en reaktion från fundamentalistiskt islamistiska aktivister som många intellektuella i västvärlden också hakade på). Påven är liksom de stora kyrkofäderna en ivrig försvarare av den kristna tron gentemot de strömningar och tankar i vår tid som vill urvattna och relativisera tron. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin "uppfinner" inte tron som en intellektuell process. Påven, tidigare kardinal Ratzinger är en av vår tids stora teologer, och som introduktion till hans teologi kan jag rekommendera en bok som finns översatt till svenska: "På väg till Jesus Kristus" (Catholica förlag) och innehåller teologiska texter av kardinal Joseph Ratzinger tillkomna åren innan påvevalet. Texterna genomsyras av teologisk briljans och är ett glödande försvar för den kristna katolska tron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar