Efter att ha läst hela Jonas Gardells bok "OM JESUS" måste jag säga att jag är uppriktigt ledsen för de negativa kommentarer jag skrivit tidigare på grundval av andras omdömen + TV-intervju med Gardell. Boken är ett ärligt och gripande personligt vittnesbörd om en persons brottning med den kristna tron.
Det första man tänker på när man lägger ifrån sig boken är inte att författaren skrivit en bok som kanske inte överensstämmer med Kyrkans katekes till 100%, utan att han mot alla odds bevarat tron i sitt hjärta och skriver denna tankeväckande bok som inbjuder läsaren till fördjupning av tron, att kanske överge några schablon-föreställningar och att formulera argument utifrån större kunskap och eftertanke.
Jag tycker Gardell är tydlig med svårigheterna att komma åt den historiske Jesus på ett objektivt sätt. Gardell är tydlig med att han har sin agenda, precis som alla som skriver om Jesus, och han gör inte anspråk på den slutgiltiga sanningen, han t.o.m. varnar läsaren för att tro på allt han skriver.
När Gardell skriver om Jesus som förmedlare av Guds kärlek som innesluter alla är han som bäst. Påven skrev i sin första encyklika om Guds kärlek. Båda skriver engagerat och glödande, påven är mera filosofisk och teoretisk, Gardell skriver personligt, ibland självutlämnande, det är ett starkt vittnesbörd som kanske mera går hem hos dagens svenska publik än påvens teoretiska utläggning.
Gardell påpekar mycket riktigt att Jesus i sin förkunnelse är mera angelägen om att framhålla Guds villkorslösa kärlek än kravet på omvändelse och att inte synda. Däremot förnekar han inte syndens existens eller behovet av omvändelse, men han fokuserar helt enkelt inte på det temat i sin bok. Detta med tandlösheten och den eventuella analfabetismen är så perifera radanmärkningar att det inte ens behöver nämnas.
Han stannar vid Jesus, när han kommer in på att beskriva den tidiga Kyrkan och hur den utvecklades, så märks att han har känslomässigt svårt att ta till sig Kyrkan som förvaltare av den kristna tron. Här ser han mera problem än resurser. Och beskrivningen av den helige Ande som drivkraften i den unga kyrkan som formade henne till en levande Guds-gemenskap och som utformade kristologin utifrån den förståelse man hade av vad man fått ta emot, har han ingen förståelse för.
Som påven beskriver i sin bok Jesus från Nasaret, så fanns redan omkring 20 år efter Jesu död en fullt utvecklad kristologi, (se Fil 2:6-8) där det sägs om Jesus att han var jämlik Gud, men avstod från allt, blev en människa, ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset, samt att han nu skall äras och tillbes i hela världsalltet, så som Jesaja profeterar om (se Jes 45:23) Forskningen ställer med rätta frågan: Vad hände under de 20 åren efter Jesu korsfästelse? Hur kom man fram till denna kristologi? Men Jonas Gardell verkar inte se Anden som drivkraft i den unga kyrkan. I stället ser han mera den unga kyrkan som ett problem med stridigheter som skymmer fokuseringen på Jesus. Han skriver: "Kanske man kan säga att vår 'urkyrka' helt enkelt är den som gick segrande ur striden och kunde döma ut de andra som irrläror medan den själv kunde påstå sig vara bärare av traditionen direkt från Jesus och hans apostlar."
Gardell skrev tidigare om Gud, nu om Jesus, för fullständighetens skull kanske nästa bok skall handla om Anden. Anden som vi också tror på enligt trosbekännelsen och som inte bara verkar i kyrkans läroämbete, utan också i varje enskild kristens hjärta. Andra Vatikankonciliet säger: "De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor." (Lumen Gentium mr 12).
Min tro är att det som för Kyrkan framåt är inte bara slumpvisa stridigheter där någon råkar segra, utan en process ledd av Anden som vi alla döpta deltar i. Också Gardell har del i detta de troendes ämbete, och hans bok vill jag se som ett ärligt försök att lämna ett bidrag till denna process. Det är viktigt att denna dialog med hela Guds folk och dess herdar fortsätter. Om det är som Konciliet säger, så har vi inget att frukta. Om än det kan förefalla vara stora stridigheter temporärt med oförsonliga motsättningar, så kommer det allmänna trosmedvetandet ledd av Anden att föra Kyrkans tro vidare genom seklerna till den yttersta dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar