onsdag 15 april 2009

Hur vet vi vad vi tror?

 I olika sammanhag har frågan om tro och vetande kommit upp i kommentarerna till mina blogg-inlägg på sista tiden.  Att tro och vetande är två olika sfärer av verkligheten som båda finns och äger existensberättigande skrev jag nyligen om i en artikel på Newsmill.

Jonas Gardells Jesus-bok har orsakat mycket diskussion. Vad man än tycker om den, så har den i alla fall medfört att temat Jesus förts upp på agendan i den allmänna samhällsdebatten nu till påsk.  Kritiken både från evangelikalt och katolskt håll är att Gardell har sin egen agenda och förkastar delar av kyrkans tro medan han framhäver annat. Han subjektivierar tron. I katolska kyrkan har vi ett läroämbete som "vakar över den sanna katolska och apostoliska tron" (citat ur mässans första eukaristiska bön). Detta är provocerande för många.

Signaturen "Gud bevare oss för de vetande" säger så här:

Det är verkligen en skandal att kyrkan är splittrad på många samfund. I den kyrkby med kanske 1000 själar där jag bor är fyra samfund representerade och vi har tre kyrkobyggnader att underhålla! Fastighetsunderhåll är en ständigt återkommande och mycket synlig handling som ofta tar fokus från kärnverksamheten och som får mig att tänka på avgudadyrkan. Bättre vore om vi han prata med varandra om vår tro....

Så hur ska vi komma tillrätta med splittringen & utslätningen inom kyrkan och får medlemmarna tro vad som helst? Jag själv och en betydande del av mänskligheten är inte så benägna att rakt av acceptera vad de människor säger som påstår sig veta. Som jag ser det, och bortsett från Guds ev. ingripande, så måste vi satsa ännu mer på samtal om vad vi tror på. Den som accepterar ”postulaten” ovan inser att samtalen bör föras utan referens till ”objektiva” källor. Samtidigt kan samfunden förstås inte acceptera vad som helst som kristen tro och det är nog ofrånkomligt att bestämma en minsta gemensamma nämnare för vad medlemmarna förväntas tro. Här måste vi komma till en finstämd och försiktig avvägning som inte utesluter och lägger locket på. Lyckas vi med detta så tror jag att mängden samfund skulle kunna reduceras. Kanske är det en sådan utveckling som faktiskt pågår på central nivå mellan Missionskyrkan, Baptisterna och Svenska Kyrkan? Men på den lokala nivån tror jag att frågan om trons innehåll har blivit så kringgådd och obearbetad att jag är rädd att många meningsskiljaktigheter bara väntar på att flyta upp till ytan. Samtal är nog vägen framåt, men tyvärr kommer vi att tappa vissa medlemmar.  Å andra sidan torde en något tydligare uppfattning attrahera många. Uppfattningen får dock inte bli så tydlig som i Knutby och det är ytterligare ett skäl till varför vi inte ska tro på ”de vetande”.

Tron har å ena sidan ett konkret innehåll som Kyrkan förvaltar. Källor är Bibeln och den kristna erfarenheten och traditionen. Många vill lägga beslag på sanningen, och så bildar man en utbrytargrupp som tror sig veta bättre. Ju mera intensivt och exklusivt man tror sig veta bättre i en sådan grupp, ju sämre brukar det sluta. Så har den kristna kyrkan gång på gång splittrats i sub-fraktioner under historiens gång. 

Ur detta perspektiv är det egentligen ett under att det trots allt efter 2000 år finns så mycket bevarat av en sammanhållen gemensam kristen tro. För det gör det ju. I den ganska intensiva ekumeniska debatt som förs kan man urskilja ett antal samfund som trots splittring har bevarat grunderna i en sammanhållen tro där den Niceanska trosbekännelsen fortfarande är en enande grund.  Dessa samfund är också enade i uppfattningen att kyrkans splittring är en skandal och de beskälas av en strävan efter fortsatt närmande både på det andliga området, att lära känna varandra bättre och på det rent läromässiga området där samtal sker i olika teologiska samtalsgrupper.

En annan pol som man kan urskilja i den ekumeniska debatten är att en del blir oroliga och mycket kritiska till det mera intensiva enhetsklimatet. Det är som om de trodde att varje litet närmande till de andra skulle innebära att man förrådde detta som man själv tror på så starkt. Det finns sådana grupper både inom frikyrkorna och inom Katolska kyrkan.

En tredje pol kanske man skulle kunna urskilja i dem som hävdar vars och ens subjektiva uppfattning som det väsentliga, och som ser varje försök att från institutionellt håll formulera något som är den gemensamma tron som ett våldförande på den individuella friheten. Ett läroämbete blir i ett sådant perspektiv förtryckande. Det som man på sin höjd kan komma fram till är i så fall en minsta gemensamma nämnare för stunden för vad man vill tro.

Utifrån denna exposé inbjuder jag här till ett fortsatt samtal. I inledande kommentarer nedan har jag samlat ihop några synpunkter från tidigare diskussioner. Varsågod och fortsätt samtalet!


Posted 2009-4-15 8:43 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Inga kommentarer: